VM

VM i friidrott är äntligen här. Tidningarna fylls med bilder av Carro och Stefan Holm men sedan inte mycket mer tyvärr. Det skulle vara bra mycket roligare om åtminstone en journalist kunde flytta fokus en aning. Jag väntar med spänning på Carro och Stefans insatser och hoppas naturligtvis på två guld, men spänningen för mig är i högre grad att följa andra mindre vinst-tippade elitidrottare, såna som kan skrälla till och formtoppa just när det gäller för att sedan bli högvilt inom massmedia. Dessutom skulle jag vilja flytta fokus från det blå-gula till det globala som det ju faktiskt handlar om i det här fallet. Skummar man grovt i tidningarna skulle man kunna tro att det är SM eller Finnkampen det handlar om! Nu är det ju faktiskt Världsmästerskap, och då vill jag följa tävlingarna genom ett globalt perspektiv snarare än ur ett enfaldigt svenskt perspektiv, där säkra svenska guldmedaljer tar onödigt stor plats och där alltför mycket annat hamnar i skuggan eller ignoreras helt. Jag vill veta hur värdlandet Japan laddat och satsat inför detta VM? Och vem vågar lyfta fram andra nationers ständiga 4: or för att tippa dessa på medaljpallen denna gång? Jag ser fram emot underbara timmar av spänning, tårar glädje och skratt. Men jag läser gärna vad som rapporteras i utländsk press för att få en mer nyanserad bild av VM som helhet. Och kanske varvar jag Svt med lite Eurosport om jag nu har den kanalen, jag vet inte riktigt?

Döden

När Eva Dahlgren av sitt skivbolag ombads att i kontrast med det helt igenom dystra materialet skriva något mera upplyftande och positivt, gick hon hem och skapade för att sedan återvända med den nya låten som hon kallade för "Döden". På Stadsmuséet har man tidigare under året i utställningen Döden dö ställt sig frågan "Är döden ett tillstånd eller ingenting?". Jag missade utställningen men här kommer ett av flera svar:



Döden är en föreställning, en logisk förklaring av något vi inte vet så mycket om. Förklaringsmodellerna av döden är många och fungerar som en tröst och hopp hos människor. Vi är nyfikna och vill veta vad som finns omkring det vi kallar för livet. Fenomenologer menar att det är omöjligt att ta reda på exakt vad som sker när vi dör och att det utgör själva meningen, att inte veta. Andra övertygas om att vi blir änglar, återföds till nya människor eller att det bara tar tvärslut efter dödens ankomst. Intressant är hur vi lärt oss att hantera döden som sorgearbete. Även här råder skilda uppfattningar mellan personliga och kulturella ideal. På en skala har vi lärt oss varianter av uttryckssätt såsom hur länge vi bör sörja, hur högljutt och vilka färger och symboler som är lämpliga att använda. Alla kan sörja på flera olika sätt men begränsas av olika normer. Alla möjliga känslor kan virvla omkring samtidigt i ett enda kaos hos en människa som sörjer. Känslor av glädje eller lättnad kan stundvis dyka upp i detta kaos, men eftersom dessa vanligtvis inte räknas som uttryck för sorg, uteblir de ofta inför omgivningens blickar. Det är känslor som kontrolleras, hålls kvar inombords för att istället bearbetas i någon sorts förvirring utan att det syns utåt. Är det möjligt att ta tillvara på fler resurser, genom en mångfald av känslouttryck, för att tankar om döden blir lika nyanserad som resten av livet? Kan vi lära oss att använda både "positiva" och "negativa" känslouttryck kring saknad och förtvivlan för att på så vis få fler verktyg att behandla sorg med? För döden, eller vad som sker efter döden har ju skildrats positivt genom paradisbeskrivningar eller belöning med bättre förutsättningar i nästa liv och så vidare. Går det att lära sig att sörja genom att i något större utsträckning koppla känslor till "positiva" associationer? Att i stunder av förtvivlan och saknad samtidigt kunna uttrycka en glädje för att den döde har uppnått ett vackert tillstånd eller ingenting. Där ingenting är något bra.

Minnet

Konstigt nog blir man fortfarande hembjuden till folk ibland. Och såhär års kan det dugga tätt mellan kräftskivor och surströmmingspremiärer. Det verkar som att de flesta har återhämtat sig från semestern utmattningen eller den hotande nervkolapsen. Och då, när folk tydligen har glömt nästan allting, orkar man på nytt gifta sig fylla 40 år eller bara ha kalas igen. Borta är minnet från tidigare kalas och hur inihelvete ont i huvudet man kan få efteråt. Hur man bara låg där som en spillra dagen efter lobotomerad och klar. Ett vrak. Suddigt måste även minnet vara av han som stannade kvar i evigheter och inte tycktes ha något hem, eftersom han lyckas bli bjuden igen året därpå. Jag känner en helnykterist. Hon har uruselt minne även hon för hon har redan hört av sig trots att det inte alls var länge sedan sist.

Pride

Stockholm Pride är över och i en veckas tid har hundratals arrangemang hållits över hela stan med koncentration på Södra Teatern och i Tantolunden. Jag köpte ett rött "åkband" sponsrat av Synsam för att på så vis enkelt och effektivt komma och gå som jag ville. På måndagen fick jag och K en lektion i queerdans där hon förde och jag dansade som följare i salsa och lindy-hop. Det var sannerligen ingen lätt uppgift att på samma gång memorera nya danssteg och dessutom följa K. Även om hon är en skolad dansare från början och därför en mycket bra danspartner, var det svårt att riktigt räkna ut i förväg hur hennes hjärna planerade de olika turerna som jag sedan med lätta steg skulle svepa omkring i och snurra och ha mig, det är ett kroppsspråk som tar lång tid att lära sig. Men långt ifrån omöjligt även om man är en gammal byracka som jag, det är bara att släppa taget om en gammal inlärd princip för att ta till sig en ny, det vill säga sluta styra och börja följa eller tvärtom. Salsa och lindy-hop är hur roligt som helst och jag vill bara ha mera trots att det råder kaos i hjärnan efter två timmar.



På tisdagen gick jag den mest fantastiska visningen jag varit med om i konstsammanhang. Det var Patrik Streorn som guidade oss genom Nationalmuseums permanenta samling. Han kunde på ett engagerande sätt berätta om målningar ur ett icke-konventionellt perspektiv, att se praktiker, ideal och sätt att berätta om dåvarande samtid, samt hur detta efteråt tolkats av konnässörer och historieskrivare som valt att dölja obekväma perspektiv såsom homoerotik, sexualitet eller androgyna ideal. I Nationalmuseums shop kan man för övrigt köpa exakt samma diskborste i plast som på ICA fast åtta gånger dyrare. Det är skillnad på design och funktion antar jag, men en turist från långt härifrån vet kanske inte om att samma diskborste går att finna i en konsumbutik runt hörnet. Mycket god affärsidé med tourist-price.



Kvällen därefter gick jag in i Tantolunden för att lyssna på BWO. De var bra även om det fattades en allra högsta växel tycker jag. Det exploderar inte riktigt trots att musiken håller högt tempo. Vad gammal Alexander Bard har blivit tänker jag... och där står jag nästan lika gammal och klappar händerna! Så förskräckligt det kan bli. Men i och utanför parken är stämningen så varm och behaglig, folk står och går omkring eller sitter med sin pic-nickorg, en kakafoni av röster ett sorl som kan jämföras med den djupaste regnskogens oändliga skrän. Detta är fantastiskt roligt socialt befriande och harmoniskt. Detta är uppslutningen kring Pride oavsett val av artister musik eller resterande utbud.



Torsdag är schlagerkväll och 12 000 personer hejar fram bidrag efter bidrag från förr och nu. Ann-Louise Hansson satte sig på arslet efter "Greven utav Luxemburg" och då blev det alldeles äkta på något vis. Hon reste sig och drog av "C´est la vie" med Towa Carson till publikens vilda jubel. Avslutningsvis framförde årets serbiska schlagervinnare från Helsingfors sitt bidrag i två versioner båda otroligt bra, vilken röst och närvaro den kvinnan har! Det var gåshud och nära till tårar fastän jag inte fattar ett ord av vad texten egentligen handlar om. 10 poäng till Lotta Bromé som kom in på scen när den serbiska artisten påannonserades. Mig lurade hon totalt innan hon började tala... det fula är att de bara hade typ likadana glasögon ungefär... lika som bär med andra ord. Sedan for vi ner till Gamla Stan och dansade hela natten.



Fredag besökte jag hastigt parken under Blacknuss spelning som svängde och gungade rejält av disco och soul, sedan gick jag hem igen till O som somnade till en Bergmanfilm, jag tittade klart och sov gott.



Paraden på lördagen drog ut en halv miljon människor på gatorna. Tjocka sjok av människor gungade liksom omkring i sommarhettan till takterna av inspirerande rytmer blandat med slogans, visselpipor och applåder. Homo- bi- trans- och queerpersoner i all sin ära, men faktum är att alla som var med oavsett identitet kämpar för alla människors rätt till lika värde. Budskapet är enkelt. ALLA i kommande generationer ska ha rätt till att själva kunna definiera sin identitet utan omgivningens negativa sanktioner. I en bättre värld kommer ALL kärlek att ha ett högt värde. I en sådan värld där alla vågar visa kärlek, både ge och ta emot, vem blir hotfull då?

Kvällen avrundas för min del med Bananaramas spelning i Tantolunden, två superfräscha 80-talssystrar (den tredje dog har jag för mig?) som fortfarande låter och rör sig exakt likadant som för 20 år sedan. En medryckande hitkavalkad sköljer över oss med enkla rättframma låtar utan krusiduller. Precis så känner jag mig då. Så vill jag alltid känna mig. Att alla ska känna sig.

Rötmånad

Den fuktiga värmen får oinbjudna alkoholiserade bananflugor att dyka upp från ingenstans. Onyktra svävar de i hopp om att kunna landa på det som tagits i sikte utan att störta eller bli ihjälslagna. Död och förruttnelse hägrar snart överallt. Den till synes saftigaste gula och kompakta citron visar sig vara brun inuti. Härsknar och surnar gör allting utom humöret som angrips sist av allt om det har fått solbada i glädjekällan på sistone. Annars kan det vara kört. Det mesta kan förvandlas till en sur korv när man minst anar det. Då är det bäst att tveklöst kasta bort rötan. Ut med allting bara! Då känns det genast bättre.

Om man har glömt var glädjekällan ligger kan man alltid försöka med att blunda och säga: "vilken röta jag har idag!"