Döden

När Eva Dahlgren av sitt skivbolag ombads att i kontrast med det helt igenom dystra materialet skriva något mera upplyftande och positivt, gick hon hem och skapade för att sedan återvända med den nya låten som hon kallade för "Döden". På Stadsmuséet har man tidigare under året i utställningen Döden dö ställt sig frågan "Är döden ett tillstånd eller ingenting?". Jag missade utställningen men här kommer ett av flera svar:



Döden är en föreställning, en logisk förklaring av något vi inte vet så mycket om. Förklaringsmodellerna av döden är många och fungerar som en tröst och hopp hos människor. Vi är nyfikna och vill veta vad som finns omkring det vi kallar för livet. Fenomenologer menar att det är omöjligt att ta reda på exakt vad som sker när vi dör och att det utgör själva meningen, att inte veta. Andra övertygas om att vi blir änglar, återföds till nya människor eller att det bara tar tvärslut efter dödens ankomst. Intressant är hur vi lärt oss att hantera döden som sorgearbete. Även här råder skilda uppfattningar mellan personliga och kulturella ideal. På en skala har vi lärt oss varianter av uttryckssätt såsom hur länge vi bör sörja, hur högljutt och vilka färger och symboler som är lämpliga att använda. Alla kan sörja på flera olika sätt men begränsas av olika normer. Alla möjliga känslor kan virvla omkring samtidigt i ett enda kaos hos en människa som sörjer. Känslor av glädje eller lättnad kan stundvis dyka upp i detta kaos, men eftersom dessa vanligtvis inte räknas som uttryck för sorg, uteblir de ofta inför omgivningens blickar. Det är känslor som kontrolleras, hålls kvar inombords för att istället bearbetas i någon sorts förvirring utan att det syns utåt. Är det möjligt att ta tillvara på fler resurser, genom en mångfald av känslouttryck, för att tankar om döden blir lika nyanserad som resten av livet? Kan vi lära oss att använda både "positiva" och "negativa" känslouttryck kring saknad och förtvivlan för att på så vis få fler verktyg att behandla sorg med? För döden, eller vad som sker efter döden har ju skildrats positivt genom paradisbeskrivningar eller belöning med bättre förutsättningar i nästa liv och så vidare. Går det att lära sig att sörja genom att i något större utsträckning koppla känslor till "positiva" associationer? Att i stunder av förtvivlan och saknad samtidigt kunna uttrycka en glädje för att den döde har uppnått ett vackert tillstånd eller ingenting. Där ingenting är något bra.