Randigt smör

Jag hade aldrig varit på Österlen och detta böljande land ville jag bara stoppa ner i fickan för att ta med hem. Takeawaykulturen är gränslös. Förutom husen bland kullarna och havet på sidan om var det raden av vindkraftverk som gjorde gräset grönare på andra sidan. Jag vill ha ett vindkraftverk. Dessa vevande minareter är en imponerande syn när de sjunger ut sina miljövänliga melodier. Att vilja förlänga en upplevelse eller återskapa något på hemmaplan får mig att tänka på en episod när jag var barn. Hos Sussi fick man limpsmörgåsar med randigt smör på vilket var något i hästväg. Det var liksom ränderna i smöret som var gott. Förgäves försökte jag återskapa randigt smör hemma genom en vågtandad kniv men det blev aldrig riktigt samma sak. Ränderna hos Sussi krävde att just deras kniv användes, i deras smör och i deras kök. Känslan av randigt smör ville jag kunna plocka fram fast på en annan plats. Som en trollkarl. Kanske är det med vindkraftverk som med randigt smör, att var sak har sin plats och att det kan få räcka så, som ett gott minne att längta efter.

Harry Potta

På takterrassen i Delhi läser jag morgonblaskan The Times of India. I den publiceras lokala nyheter såsom "två skadade efter att ha ramlat ut ur en överfull buss", eller att de två tjejer som ingått äktenskap nu avvisats av sina familjer vilka i sin tur polisanmälts. Båda notiserna påminner lite om varandra genom att bägge innehåller två personer som inte får plats, på bussen av utrymmesskäl i det ena fallet och på grund av sociokulturella värderingar i det andra. Alla fyra är utkastade på gatan och skadade av behandlingen vilket skapat rubriker i tidningen. Vidare innehåller samma tidning dessutom fyra helsidor äktenskapsannonser. Läst genom svenska glasögon ter sig dessa annonser smått märkliga, märkliga eftersom annonsörerna är föräldrarna till the educated slim girl eller män som söker henne, samt att annonserna är kategoriskt indelade efter kastsystemet.Omvänt kan kontaktannonserna i svenska tidningar te sig ännu märkligare genom indiska glasögon, där personerna själva söker exempelvis en akademiker för mysiga hemmakvällar eller långpromenader, om jämförelsen skulle göras med svenska annonser för sexuell matchning skulle den bli ännu mer tillspetsad. Om läsaren kastar av sig sina kulturella glasögon i samtliga fall återstår bara annonser som innehåller personer som är på väg att uppfylla sina drömmar. En som är på väg att uppfylla sina drömmar är Harry Potter som i den femte filmen bland annat utdelar/tar emot sin allra första filmkyss. Jag var på premiären i Delhi och recensionen i The Times of India är överlag något mindre upphetsad än den i DN men ändå gott betyg. Personligen har jag inte så mycket att jämföra med eftersom jag hittills varken sett filmerna eller läst böckerna om Harry Potter. Men den femte filmen har naturligtvis sitt underhållningsvärde även om jag var mer intresserad av biografen i sig och dess besökare. Biografen var ett komplex med flera salonger och i foajén blev man fotograferad, underhållen av en Harry Potterkopia eller målad på av en konstnär. I salongen svarar man om det ringer i mobilen under filmens gång, eller samtalar lågmält med sitt sällskap om man har lust, så är det bara och ganska bekvämt efter en stund istället för att störa sig på andras fasoner. Man har ju faktist minst två val där. Filmduken var gigantisk och ljudanläggningen fenomenal så filmupplevelsen var maximal i gungstols-fåtöljen. En film som inte fått lika bra recensioner som Harry Potter är Naqaab, som betyder beslöjad. Men jag älskar denna Bollywood-produktion och har naturligtvis dess soundtrack på repeat i speldosan. Filmen är en rafflande thriller, ett triangeldrama som aldrig tycks ta slut och som utspelar sig i Dubai, allt är på hindi förutom några repliker som ges på engelska, så man begriper all handling även om jag bara lärt mig ett enda ord på hindi: Nej som betyder nej. Filmen kan ses som en reklamfilm för Burger King, Mercedes och en speciell moped som filmens pangbrud kör omkring på, hennes stiliga kavaljerer med mycket smör på gör minst lika många klädbyten som hon och fåfängan vet inga gränser. Musik och dansnumren är inte helt traditionella utan pumpade med latino och turkiska influenser. Och i all sin mångfald blir resultatet riktigt bra för mig. Denna färggranna film berör och lockar till flera skratt. Harry Potter är också bra men i den filmen är det mest tekniken som är avancerad. Det brittiska uttalet gör att mina svengelska fladderöron uppfattar hans namn som Harry Potta.

Room service

Delhi's largest shoeshop hade inte så många skor som skylten antydde, men den var till ytan ganska stor så helt fel information var det ju inte. Nya skor hittade jag i en annan butik typ Delhi's smallest shoeshop och de gamla fick han som städade hotellrummet eftersom han visade intresse för dessa. Fast just den här dagen hade han inte städat rummet när jag kom hem fastän klockan var 16 ungefär. Och inte hade påsen med smutstvätt återvänt heller trots att det gått två dagar och man tydligt gjorde reklam för sin "same day delivery". Kanske detta hänger ihop tänkte jag? Och mycket riktigt satt vi alla i samma båt och den gemensamma nämnaren hette monsunregn. Handdukar och sänglinne liksom inlämnade kläder var försenade på grund av eftermiddagsskurarna. Denna slutledningsförmåga uppenbarade sig för mig strax efter att himlen öppnat sig och regnet bara vräkte ner. Denna eftermiddag var regnet så ihållande att jag beslutade mig för att stanna kvar på rummet och läsa och titta på TV. Jag ringer 33 till room service och beställer ett antal öl och vatten så att jag samtidigt fyller kylen inför kommande behov. Jag ringer tre gånger i samma ärende. Skillnaden mellan room service och monsunen är att det förstnämnda inte kommer i första taget medan det andra kommer omgående. Om det finns en likhet skulle det kunna vara överraskningsmomentet; ett skyfall kan komma helt plötsligt och lika oväntat kan room service överraska dig genom att dyka upp med något man beställde igår, men sedan glömt bort eftersom det aldrig kom. När det väl ringer på dörren den här eftermiddagen hör man det knappt för regnet som fullkomligt brakar ner utanför. Room service kommer med endast en flaska vatten och ingenting annat. När jag förklarat att jag ville fylla kylskåpet lovar han att genast hämta mer vatten men ölen säger han och tittar på klockan dröjer 22 minuter! Tänk att något så oprecist som mina vänner room service helt oväntat talar om minuter från en sekund till en annan!! Man väntade nog själva på drickabilen eller så var ölen på snabbkylning gissar jag. När den utlovade vattenleveransen kommer passar jag på att beställa något att äta som kan komma tillsammans med ölen och för detta får han dubbel dricks i förskott, en har jag lärt mig av O försäkrande garanti i det här landet. Nästa gång det ringer på dörren kommer det ett skrivbord som ingen beställt? Så hädanefter har vi ett skrivbord direkt till vänster innanför dörren. Allting är mycket underhållande. När ölen kommer tillsammans med lite pakoras och en club sandwich är det fest på hundraettan! Och kapsylöppnaren, en stor slev, lämnades kvar så jag öppnar själv ytterligare en bira och tittar klart på Pretty Woman och efteråt börjar en James Bondfilm. Proppmätt och uttråkad upptäcker jag att hotelliv är ett ensamliv. All uppassning, service och komfort undanhåller dig från livet som pågår runtomkring. Det är ett slags fångenskap över det hela, ett burfågelliv. Och pippifågeln för dagen är jag, i ett par nya skor som ännu inte trampat i jorden.

Stadstrafik

Från hotellet i Delhi till metrostationen är det tre kvarter. Det märkliga med tunnelbanor oavsett system eller byggnadsår är att de sinsemellan är förhållandevis lika i karaktären. Innanför spärrarna råder en universell transitzon vars arena är likartad över hela världen. Oavsett hur människor ser ut eller hur de gör olika aktiviteter utanför spärrarna så är tunnelbanevagnar och människorna i dem likadana över hela världen. Mest slående likheten är faktiskt att man här inte talar med varandra i onödan även om möjligheterna ges och naturligtvis också tas ibland. I denna zon reser man tillsammans i tysthet. Jag menar inte att människor här inte kommunicerar för det gör vi, men på ett särskilt sätt som skiljer sig från livet utanför spärrarna. Och sättet att vara på tunnelbanan är enligt min uppfattning nästan överensstämmande i vilken stad man än kommer till. På bussen däremot kan sätten att vara skilja sig markant från en kontinent till en annan.

Jag tycker mycket om att åka tunnelbana och närma mig en stad genom dess metrosystem. Delhi är inget undantag och har ett relativt nytt, fantastiskt bra och billigt nätverk som är under utbyggnad. På väg till metrostationen från hotellet passerar man bussresearrangören Panicker's Travel, med sitt namn på tiotalet bussar utanför huvudkvarteret. Panikresor. Metron går på den här sidan city på en akvedukt i luften och under den leder enkelriktade trafikleder åt båda hållen. Cykelrickshaws trängs med taxibilar, alla sorters bussar motorcyklar och mopeder överbelastade med folk. Vanliga bilar är Skoda och Toyota. Dessa tillsammans med lastbilar och andra transportfordon presterar en öronbedövande kakafoni av tutande buller och oväsen. En ringlande orm åt varsitt håll transporterar folk och saker till olika platser av olika skäl och anledningar. En helikopterliknande taxifarkost på tre hjul med mopedstyre och plats för två går under namnet autorickshaw, alla är gula och gröna och älskar att tuta, man kan nästan tro att tutan hakat upp sig på en del eller att de endast går att köra när signalhornet är igång. Bakpå lastbilar står ju dessutom oftast texten "Tuta gärna", en text som de flesta förare verkar ha tagit till sig. Cyklar i detta larm ter sig som ljudlöst framåtskridande ting även om ringklockorna används oerhört flitigt för det kan man se. Annat iögonfallande som syns men inte hörs är indiska män som drar sig i skrevet som för att förvissa sig om att allting fortfarande är kvar, denna sociala kod eller kliande utspelar sig överallt. Kvinnor i sina otroligt vackra och färggranna saris fullkomligt bländar allt annat runtomkring. Men mest av allt från denna plats vill jag minnas alla varma leenden. Ett av dessa leenden överröstar hela stadens sammanlagda trafik.

Kulturkrock

Ombord på en Boeing mot Delhi upplever man sig som att smälta in i omgivningen på något vis. Fånigt nog bär jag omedvetet samma ljusblå färg på kläderna som Finnairs kabinpersonal. Denna tillfällighet skulle i praktiken kunna innebära att jag utan vidare hade kunnat fråga te? te? te? till höger och vänster i gången på väg ner mot toaletten, men jag låter mina medpassagerare vara ifred, och jag i min tur blir inte tillkallad för påtår eller så. Om jag lämnas ifred infinner sig även känslan om att jag "smälter in" alternativt inte sticker ut. Rättare uttryckt vore kanske att man inte ens reflekterar över denna självklarhet då man verkligen smälter in. Man liksom bara är utan att man märker det. Efter sex timmars prasslande med matbrickors innehåll, hörlurar och film samt lite sömn med gamnacke och dregelsträng från mun till tröja ska vi landa. Jag har missat den där varma blöta handduken som delades ut och kisar fortfarande när vi tar i marken. Ett ufo har landat och ur detta kliver alltså jag ur. Det första som bemöter en är den tropiska nattvärmen fuktig och behaglig... och som jag har längtat efter denna ombonade sfär, sedan doften av kackerlacksmedel som håller ytor fria från oönskade snyltgäster och sedan värmen igen blandat med avgaser och röster med andra tonfall än det egna.

Vi blir hämtade i en bullig vit Ambassador av en chaufför som senare i veckan kommer att köra min sambo till och från samarbetspartners medan jag tar mig an tilldelade uppgifter och andra äventyr. Kvällar och nätter spenderar vi tillsammans liksom den första dagen då vi ska på sightseeingtur med chauffören och en inhyrd guide. Allt är på förhand inplanerat och vi har inget att säga till om. På så vis ser vi Delhi såsom Delhi själv önskar visa upp sig som. Det blir självfallet både ett besök i den största moskén i Old Delhi och politiskt korrekt därefter ett hindutempel, guiden som är mycket framåt talar snabbt och berättar på en engelska man knappt begriper innan man vant sig. Eftersom guiden redan anar detta frågar han om vi förstår vad han säger? "Yes", svarar jag artigt och blir testad genom uppmaningen att repetera det guiden nyligen sagt. Det kan jag inte. Varför kan han inte bara låta saken bero? tänker jag och slingrar mig genom att be honom tala lite långsammare bara, också babblar jag själv på lite om vad jag redan vet om hinduiska gudar. Sedan far vi en sväng runt ett fläskigt presidentpalats och en park med ett krigsmonument innan lunch, en matt-affär hinner vi med och naturligtvis Gandhimuséet, hemmet där landsfadern verkade och så tragiskt avslutade sitt liv. Det enda vi själva bestämde var när vi mellan templen smet iväg för att på egen hand köpa vatten, då blev guiden jättenervös och sprang efter för att bevaka varje steg vi tog. Min frihet ställdes mot deras gästfrihet som går ut på att jag inte ska behöva göra någonting själv, bara bli omhändertagen. Denna omtanke är både på gott och ont och innebär grunden till att en kulturkrock kan ta plats. Genom att jag betraktas som anomali eller annorlunda redan från början blir mitt handlande accepterat med en ödmjukhet från deras sida. Som miffo tillåts man göra miffosaker som att rusa iväg efter vatten istället för att hoppa in i bilen och be om det, att andra dagar vägra skjuts för att i stället power-gå i stekande förmiddagssol fastän ingen annan gör det och så vidare. Kor som går kors och tvärs över gatorna mumsandes på avfallshögar här och var är inget märkligt för dem som bor här vilket det är för mig, för dem är det antagligen jag som är det märkliga inslaget i gatubilden, åtminstone när jag sick-sackar mig fram genom stan med en karta i ena näven och en vattenflaska i den andra, och tycker mig "smälta in" efter bara en dag.