Anuz

En mycket god vän till mig var basist i dansbandet Venuz. Jag fick inte vara med eftersom jag varken kunde spela instrument eller köra orkesterbuss. Som straff gjorde jag mig lustig över namnet Venuz med z. I egenskap av norrlänning har jag en relativt avdramatiserad bild av dansbandskultur i allmänhet och orkesternamn i synnerhet, men det är ju aldrig för sent att börja dramatisera, så därför skapades i Storlien och någon gång på forntiden orkestern Anuz. Det var en midsommardag när nyutslagna björkar jämförde sig med snötäcket som fortfarande låg kvar. Nyutslagna denna dag var även vi fyra som bildade Anuz, och vi var fulla av en skaparkraft som ville mäta sig med snötäcket Venuz. Ambitionen var att få vara förband till våra vänner och rivaler vilket enbart möttes med ett leende. Vi kunde ju inte ens spela.

Däremot kunde vi klä upp oss och låta fotografera våra alter ego, bilder som blev till affischer vilka annonserade Anuz allra första turné: Wilder Than Necessary Tour! Scenkläderna bestod i stora drag av tre brandgula skjortor från Jägermeister och en bananklänning. Bandmedlemmarna var/är Fanta som har begåvning när det gäller noter och management, han spelar gitarr så att fingrarna blöder på en akustisk sak eller en upphittad elgitarr med förstärkare. Peanuts är autodidakt på väldigt många områden men särskilt självlärd är han på keyboard snowboard och synth. I begynnelsen fick han emellertid bara öva på spikpiano typ, men den övningen har resulterat i att han faktiskt kan blåsa liv och ljud ur det mesta här i världen. Dansbandssångerskan Flora är inte direkt tonsäker, men hon är en konstnärlig talang utan några som helst gränser, för ingen sångerska i världen kan sätta höga C såsom hon, oftast helt apropå när hon själv minst anar det, men alltid till publikens förtjusning eller blotta förskräckelse. Anuz har en uppsättning maraccas, tamburiner och andra ljudkällor men även ett trumset som jag får spela på, eller åtminstone försöker hålla takten med. I likhet med Flora måste jag helt gå på känsla och ösa ur mig vad som för tillfället dyker upp ur mitt innersta väsen eftersom jag inte har en susning om hur man gör när man spelar trummor. Det går aldrig att lära mig heller utan jag måste helt enkelt göra på mitt speciella vis. Jag är mycket stolt över att jag lyckats mosa och slå sönder både trumpinnar och trummor.

Scenkläder jag minns är paljettvästarna i grönt med rosa noter på. Paljetterna som är sydda för hand en och en skapar i rätt ljus en fantastisk visuell effekt, och ingenting i världen kan gnistra ikapp med dessa underbara hantverk från Indonesien. De införskaffades av Flora och Peanuts när Peanuts hade långt hår, (en oväsentlighet jag kommer att tänka på är att jordnötter uttalas peanötter som det står på norska), mer väsentligt är att Floras paljettklänning inte går av för hackor den heller kan jag lova, ett blåmetallic fodral, ett konstverk, ett glittrande bombnedslag de luxe. Under en bejublad konsert i Dalsland körde vi extranumret nakna. En annan stass värd att minnas är en cowboyutstyrsel från HM i vitt och rosa, lite Kikki Danielsson är det över den. Men den munderingen bar inte jag vad jag kan minnas, för jag var upptagen med en solokarriär på annat håll. Alla riktigt bra band har sina osynliga bäst-före-datum-stämplar ingraverade någonstans.

Anuz inspirerades av dansbandskulturen i Sverige, dock inte i samma utsträckning som ABBA har influerat A-teens. Visst har Anuz gjort covers på Blue Hawaii och Rosmari Stråhle, men repertoaren är mycket bredare än så. Vi har gjort Rivers of Babylon bra mycket intressantare än Boney M med en allt annat än smidig övergång till Känner du Lotta min vän i valstakt baktakt och allt möjligt inblandat. Snabbt som ögat växlar Anuz tema eller tempo och förvandlar sig själva från dansband till rena rama rockorkestern med klips från 60-talet eller skenande hårdrock. Dessutom finns det en hel del eget material såsom den innovativa franska speed-visan Á bientôt, eller den slow-fox-eleganta Än en natt, som kanske mer än någon annan hit förknippas med just Anuz. Flora ligger bakom både text och musik till detta geniala stycke. Även om vi skriver texter själva sjunger vi ändå fel hela tiden, och att spela något sånär hyfsat lär vi nog aldrig lyckas med. Ändå hade vi en hel del spelningar när det begav sig.

Vid en spelning på Fejan var det flera ur publiken som förväntade sig att vi kunde spela på riktigt. De blev stumma och en del totalt chockade när vi drog igång. Druvan skötte ljuset den gången bakom en gardin om jag inte minns fel. Mest chockad var nog tjejen som mötte Fanta innan spelningen med både inviter och blänkare om att hon själv var musikalisk och kanske till och med kunde ansluta sig till oss? Givetvis efter en audition men efter spelningen hörde hon aldrig mer av sig. Det här var långt innan TV-serier som Popstar och Idol fast lika bra om inte bättre. Som gage tog Anuz en flaska champagne i logen, varken mer eller mindre. Vid den tidpunkt då Anuz var som mest eftertraktade och bandmedlemmarna stod på toppen av sina karriärer, skickades en kaxig förfrågan till kollegorna i Venuz med frågan: Kan ni tänka er att vara förband till oss under kommande turné? Vi har fortfarande inte fått något svar.

Höst

Ny månad ny årstid nu är det höst. Slut är VM i Japan där Tjorven tog silver i slägga och USA utklassade resten av världens nationer i antalet medaljer. Borta är tvestjärtar och pälsänger liksom morden i Midsomer denna eviga reprisserie, men i likhet med de förstnämnda är de bergis tillbaka redan nästa sommar. Oavsett vad som händer under vintertäcket blir det säkert massmord även nästa år. Massvis med mord på tvestjärtar i postlådor och trädgårdar mitt i idyllen och på personer i det annars så lugna brittiska Midsomer. En del saker består dock oförändrade även under resten av året. Ett exempel är den brandgula hunden utanför och ibland i skyltfönstret till frisersalongen på Folkungagatan. Den är alltid brandgul eller åtminstone aprikos-orange och snarlik Pluto i Ankeborg. Undrar om den är tonad och fönad så eller bara född brandgul? En gång på Bali satt det en rosa höna i ett träd. Den gången var det människohänder som gjort hönan extra fin. Och hon satt där i trädet alldeles rosa och extra fin inför omgivningen, kanske var hon bara trygg där i trädet men ovanligt fin var hon i alla fall.
Hur ska man klä sig egentligen när det är höst och ingen jacka tycks passa? Jag har kastat sju stycken direkt i soporna eftersom reklam och namn inte gärna vill gå till återvinning via myror eller stadsmission. Jag är bra på att kasta saker utan reklam på också, för även favoriten rök; en i dun röd Ralph Lauren som jag enligt min mor ändå "såg ut som en boll i". Jag håller kanske med såhär i efterhand men det gjorde jag definitivt inte medan jackan i fråga var aktuell och användes. Det är ofta så med mig, tvärtemot liksom. Två andra höst/vinterjackor utan reklam åkte med på samma resa för de var kvarlevor som helt enkelt bara hängde där i garderoben utan att de någonsin användes. De fick döden dö liksom många tvestjärtar och Midsomerbor.

Kylan och mörkret är här och jag ska inte klaga, det kunde ju vara som i Grekland skogsbränder och 35 graders värme. Fast å andra sidan... ja jag vet inte riktigt... I mörkret kan man i alla fall tända stearinljus som kontrasterar mot kylan och mörkret som omsluter en såhär års. De hör ihop ljuset och mörkret, de ger varandra liv och för den som väljer att fokusera på ljuset och värmen, kanske också lyckas uppskatta mörkret och kylan runtomkring. Ibland har man inte orken eller verktygen att fokusera på någonting alls! Då väntar jag. Tills det går över. Och när jag väntar vet jag aldrig när det kommer att gå över, eller ens om det kommer att gå över. Den enda fråga som gnager då är just denna: När går det över? För jag vill veta hur lång tid jag behöver vänta i min förtvivlan innan jag återkommer till jorden igen. "Snart" är inget bra svar om det inte vore sant. Ordet snart är för diffust. Det enda jag vet är att förtvivlan KOMMER att gå över. Ljuset och värmen KOMMER tillbaka liksom tvestjärtar och morden i Midsomer.

VM

VM i friidrott är äntligen här. Tidningarna fylls med bilder av Carro och Stefan Holm men sedan inte mycket mer tyvärr. Det skulle vara bra mycket roligare om åtminstone en journalist kunde flytta fokus en aning. Jag väntar med spänning på Carro och Stefans insatser och hoppas naturligtvis på två guld, men spänningen för mig är i högre grad att följa andra mindre vinst-tippade elitidrottare, såna som kan skrälla till och formtoppa just när det gäller för att sedan bli högvilt inom massmedia. Dessutom skulle jag vilja flytta fokus från det blå-gula till det globala som det ju faktiskt handlar om i det här fallet. Skummar man grovt i tidningarna skulle man kunna tro att det är SM eller Finnkampen det handlar om! Nu är det ju faktiskt Världsmästerskap, och då vill jag följa tävlingarna genom ett globalt perspektiv snarare än ur ett enfaldigt svenskt perspektiv, där säkra svenska guldmedaljer tar onödigt stor plats och där alltför mycket annat hamnar i skuggan eller ignoreras helt. Jag vill veta hur värdlandet Japan laddat och satsat inför detta VM? Och vem vågar lyfta fram andra nationers ständiga 4: or för att tippa dessa på medaljpallen denna gång? Jag ser fram emot underbara timmar av spänning, tårar glädje och skratt. Men jag läser gärna vad som rapporteras i utländsk press för att få en mer nyanserad bild av VM som helhet. Och kanske varvar jag Svt med lite Eurosport om jag nu har den kanalen, jag vet inte riktigt?

Döden

När Eva Dahlgren av sitt skivbolag ombads att i kontrast med det helt igenom dystra materialet skriva något mera upplyftande och positivt, gick hon hem och skapade för att sedan återvända med den nya låten som hon kallade för "Döden". På Stadsmuséet har man tidigare under året i utställningen Döden dö ställt sig frågan "Är döden ett tillstånd eller ingenting?". Jag missade utställningen men här kommer ett av flera svar:



Döden är en föreställning, en logisk förklaring av något vi inte vet så mycket om. Förklaringsmodellerna av döden är många och fungerar som en tröst och hopp hos människor. Vi är nyfikna och vill veta vad som finns omkring det vi kallar för livet. Fenomenologer menar att det är omöjligt att ta reda på exakt vad som sker när vi dör och att det utgör själva meningen, att inte veta. Andra övertygas om att vi blir änglar, återföds till nya människor eller att det bara tar tvärslut efter dödens ankomst. Intressant är hur vi lärt oss att hantera döden som sorgearbete. Även här råder skilda uppfattningar mellan personliga och kulturella ideal. På en skala har vi lärt oss varianter av uttryckssätt såsom hur länge vi bör sörja, hur högljutt och vilka färger och symboler som är lämpliga att använda. Alla kan sörja på flera olika sätt men begränsas av olika normer. Alla möjliga känslor kan virvla omkring samtidigt i ett enda kaos hos en människa som sörjer. Känslor av glädje eller lättnad kan stundvis dyka upp i detta kaos, men eftersom dessa vanligtvis inte räknas som uttryck för sorg, uteblir de ofta inför omgivningens blickar. Det är känslor som kontrolleras, hålls kvar inombords för att istället bearbetas i någon sorts förvirring utan att det syns utåt. Är det möjligt att ta tillvara på fler resurser, genom en mångfald av känslouttryck, för att tankar om döden blir lika nyanserad som resten av livet? Kan vi lära oss att använda både "positiva" och "negativa" känslouttryck kring saknad och förtvivlan för att på så vis få fler verktyg att behandla sorg med? För döden, eller vad som sker efter döden har ju skildrats positivt genom paradisbeskrivningar eller belöning med bättre förutsättningar i nästa liv och så vidare. Går det att lära sig att sörja genom att i något större utsträckning koppla känslor till "positiva" associationer? Att i stunder av förtvivlan och saknad samtidigt kunna uttrycka en glädje för att den döde har uppnått ett vackert tillstånd eller ingenting. Där ingenting är något bra.

Minnet

Konstigt nog blir man fortfarande hembjuden till folk ibland. Och såhär års kan det dugga tätt mellan kräftskivor och surströmmingspremiärer. Det verkar som att de flesta har återhämtat sig från semestern utmattningen eller den hotande nervkolapsen. Och då, när folk tydligen har glömt nästan allting, orkar man på nytt gifta sig fylla 40 år eller bara ha kalas igen. Borta är minnet från tidigare kalas och hur inihelvete ont i huvudet man kan få efteråt. Hur man bara låg där som en spillra dagen efter lobotomerad och klar. Ett vrak. Suddigt måste även minnet vara av han som stannade kvar i evigheter och inte tycktes ha något hem, eftersom han lyckas bli bjuden igen året därpå. Jag känner en helnykterist. Hon har uruselt minne även hon för hon har redan hört av sig trots att det inte alls var länge sedan sist.

Pride

Stockholm Pride är över och i en veckas tid har hundratals arrangemang hållits över hela stan med koncentration på Södra Teatern och i Tantolunden. Jag köpte ett rött "åkband" sponsrat av Synsam för att på så vis enkelt och effektivt komma och gå som jag ville. På måndagen fick jag och K en lektion i queerdans där hon förde och jag dansade som följare i salsa och lindy-hop. Det var sannerligen ingen lätt uppgift att på samma gång memorera nya danssteg och dessutom följa K. Även om hon är en skolad dansare från början och därför en mycket bra danspartner, var det svårt att riktigt räkna ut i förväg hur hennes hjärna planerade de olika turerna som jag sedan med lätta steg skulle svepa omkring i och snurra och ha mig, det är ett kroppsspråk som tar lång tid att lära sig. Men långt ifrån omöjligt även om man är en gammal byracka som jag, det är bara att släppa taget om en gammal inlärd princip för att ta till sig en ny, det vill säga sluta styra och börja följa eller tvärtom. Salsa och lindy-hop är hur roligt som helst och jag vill bara ha mera trots att det råder kaos i hjärnan efter två timmar.



På tisdagen gick jag den mest fantastiska visningen jag varit med om i konstsammanhang. Det var Patrik Streorn som guidade oss genom Nationalmuseums permanenta samling. Han kunde på ett engagerande sätt berätta om målningar ur ett icke-konventionellt perspektiv, att se praktiker, ideal och sätt att berätta om dåvarande samtid, samt hur detta efteråt tolkats av konnässörer och historieskrivare som valt att dölja obekväma perspektiv såsom homoerotik, sexualitet eller androgyna ideal. I Nationalmuseums shop kan man för övrigt köpa exakt samma diskborste i plast som på ICA fast åtta gånger dyrare. Det är skillnad på design och funktion antar jag, men en turist från långt härifrån vet kanske inte om att samma diskborste går att finna i en konsumbutik runt hörnet. Mycket god affärsidé med tourist-price.



Kvällen därefter gick jag in i Tantolunden för att lyssna på BWO. De var bra även om det fattades en allra högsta växel tycker jag. Det exploderar inte riktigt trots att musiken håller högt tempo. Vad gammal Alexander Bard har blivit tänker jag... och där står jag nästan lika gammal och klappar händerna! Så förskräckligt det kan bli. Men i och utanför parken är stämningen så varm och behaglig, folk står och går omkring eller sitter med sin pic-nickorg, en kakafoni av röster ett sorl som kan jämföras med den djupaste regnskogens oändliga skrän. Detta är fantastiskt roligt socialt befriande och harmoniskt. Detta är uppslutningen kring Pride oavsett val av artister musik eller resterande utbud.



Torsdag är schlagerkväll och 12 000 personer hejar fram bidrag efter bidrag från förr och nu. Ann-Louise Hansson satte sig på arslet efter "Greven utav Luxemburg" och då blev det alldeles äkta på något vis. Hon reste sig och drog av "C´est la vie" med Towa Carson till publikens vilda jubel. Avslutningsvis framförde årets serbiska schlagervinnare från Helsingfors sitt bidrag i två versioner båda otroligt bra, vilken röst och närvaro den kvinnan har! Det var gåshud och nära till tårar fastän jag inte fattar ett ord av vad texten egentligen handlar om. 10 poäng till Lotta Bromé som kom in på scen när den serbiska artisten påannonserades. Mig lurade hon totalt innan hon började tala... det fula är att de bara hade typ likadana glasögon ungefär... lika som bär med andra ord. Sedan for vi ner till Gamla Stan och dansade hela natten.



Fredag besökte jag hastigt parken under Blacknuss spelning som svängde och gungade rejält av disco och soul, sedan gick jag hem igen till O som somnade till en Bergmanfilm, jag tittade klart och sov gott.



Paraden på lördagen drog ut en halv miljon människor på gatorna. Tjocka sjok av människor gungade liksom omkring i sommarhettan till takterna av inspirerande rytmer blandat med slogans, visselpipor och applåder. Homo- bi- trans- och queerpersoner i all sin ära, men faktum är att alla som var med oavsett identitet kämpar för alla människors rätt till lika värde. Budskapet är enkelt. ALLA i kommande generationer ska ha rätt till att själva kunna definiera sin identitet utan omgivningens negativa sanktioner. I en bättre värld kommer ALL kärlek att ha ett högt värde. I en sådan värld där alla vågar visa kärlek, både ge och ta emot, vem blir hotfull då?

Kvällen avrundas för min del med Bananaramas spelning i Tantolunden, två superfräscha 80-talssystrar (den tredje dog har jag för mig?) som fortfarande låter och rör sig exakt likadant som för 20 år sedan. En medryckande hitkavalkad sköljer över oss med enkla rättframma låtar utan krusiduller. Precis så känner jag mig då. Så vill jag alltid känna mig. Att alla ska känna sig.

Rötmånad

Den fuktiga värmen får oinbjudna alkoholiserade bananflugor att dyka upp från ingenstans. Onyktra svävar de i hopp om att kunna landa på det som tagits i sikte utan att störta eller bli ihjälslagna. Död och förruttnelse hägrar snart överallt. Den till synes saftigaste gula och kompakta citron visar sig vara brun inuti. Härsknar och surnar gör allting utom humöret som angrips sist av allt om det har fått solbada i glädjekällan på sistone. Annars kan det vara kört. Det mesta kan förvandlas till en sur korv när man minst anar det. Då är det bäst att tveklöst kasta bort rötan. Ut med allting bara! Då känns det genast bättre.

Om man har glömt var glädjekällan ligger kan man alltid försöka med att blunda och säga: "vilken röta jag har idag!"

Randigt smör

Jag hade aldrig varit på Österlen och detta böljande land ville jag bara stoppa ner i fickan för att ta med hem. Takeawaykulturen är gränslös. Förutom husen bland kullarna och havet på sidan om var det raden av vindkraftverk som gjorde gräset grönare på andra sidan. Jag vill ha ett vindkraftverk. Dessa vevande minareter är en imponerande syn när de sjunger ut sina miljövänliga melodier. Att vilja förlänga en upplevelse eller återskapa något på hemmaplan får mig att tänka på en episod när jag var barn. Hos Sussi fick man limpsmörgåsar med randigt smör på vilket var något i hästväg. Det var liksom ränderna i smöret som var gott. Förgäves försökte jag återskapa randigt smör hemma genom en vågtandad kniv men det blev aldrig riktigt samma sak. Ränderna hos Sussi krävde att just deras kniv användes, i deras smör och i deras kök. Känslan av randigt smör ville jag kunna plocka fram fast på en annan plats. Som en trollkarl. Kanske är det med vindkraftverk som med randigt smör, att var sak har sin plats och att det kan få räcka så, som ett gott minne att längta efter.

Harry Potta

På takterrassen i Delhi läser jag morgonblaskan The Times of India. I den publiceras lokala nyheter såsom "två skadade efter att ha ramlat ut ur en överfull buss", eller att de två tjejer som ingått äktenskap nu avvisats av sina familjer vilka i sin tur polisanmälts. Båda notiserna påminner lite om varandra genom att bägge innehåller två personer som inte får plats, på bussen av utrymmesskäl i det ena fallet och på grund av sociokulturella värderingar i det andra. Alla fyra är utkastade på gatan och skadade av behandlingen vilket skapat rubriker i tidningen. Vidare innehåller samma tidning dessutom fyra helsidor äktenskapsannonser. Läst genom svenska glasögon ter sig dessa annonser smått märkliga, märkliga eftersom annonsörerna är föräldrarna till the educated slim girl eller män som söker henne, samt att annonserna är kategoriskt indelade efter kastsystemet.Omvänt kan kontaktannonserna i svenska tidningar te sig ännu märkligare genom indiska glasögon, där personerna själva söker exempelvis en akademiker för mysiga hemmakvällar eller långpromenader, om jämförelsen skulle göras med svenska annonser för sexuell matchning skulle den bli ännu mer tillspetsad. Om läsaren kastar av sig sina kulturella glasögon i samtliga fall återstår bara annonser som innehåller personer som är på väg att uppfylla sina drömmar. En som är på väg att uppfylla sina drömmar är Harry Potter som i den femte filmen bland annat utdelar/tar emot sin allra första filmkyss. Jag var på premiären i Delhi och recensionen i The Times of India är överlag något mindre upphetsad än den i DN men ändå gott betyg. Personligen har jag inte så mycket att jämföra med eftersom jag hittills varken sett filmerna eller läst böckerna om Harry Potter. Men den femte filmen har naturligtvis sitt underhållningsvärde även om jag var mer intresserad av biografen i sig och dess besökare. Biografen var ett komplex med flera salonger och i foajén blev man fotograferad, underhållen av en Harry Potterkopia eller målad på av en konstnär. I salongen svarar man om det ringer i mobilen under filmens gång, eller samtalar lågmält med sitt sällskap om man har lust, så är det bara och ganska bekvämt efter en stund istället för att störa sig på andras fasoner. Man har ju faktist minst två val där. Filmduken var gigantisk och ljudanläggningen fenomenal så filmupplevelsen var maximal i gungstols-fåtöljen. En film som inte fått lika bra recensioner som Harry Potter är Naqaab, som betyder beslöjad. Men jag älskar denna Bollywood-produktion och har naturligtvis dess soundtrack på repeat i speldosan. Filmen är en rafflande thriller, ett triangeldrama som aldrig tycks ta slut och som utspelar sig i Dubai, allt är på hindi förutom några repliker som ges på engelska, så man begriper all handling även om jag bara lärt mig ett enda ord på hindi: Nej som betyder nej. Filmen kan ses som en reklamfilm för Burger King, Mercedes och en speciell moped som filmens pangbrud kör omkring på, hennes stiliga kavaljerer med mycket smör på gör minst lika många klädbyten som hon och fåfängan vet inga gränser. Musik och dansnumren är inte helt traditionella utan pumpade med latino och turkiska influenser. Och i all sin mångfald blir resultatet riktigt bra för mig. Denna färggranna film berör och lockar till flera skratt. Harry Potter är också bra men i den filmen är det mest tekniken som är avancerad. Det brittiska uttalet gör att mina svengelska fladderöron uppfattar hans namn som Harry Potta.

Room service

Delhi's largest shoeshop hade inte så många skor som skylten antydde, men den var till ytan ganska stor så helt fel information var det ju inte. Nya skor hittade jag i en annan butik typ Delhi's smallest shoeshop och de gamla fick han som städade hotellrummet eftersom han visade intresse för dessa. Fast just den här dagen hade han inte städat rummet när jag kom hem fastän klockan var 16 ungefär. Och inte hade påsen med smutstvätt återvänt heller trots att det gått två dagar och man tydligt gjorde reklam för sin "same day delivery". Kanske detta hänger ihop tänkte jag? Och mycket riktigt satt vi alla i samma båt och den gemensamma nämnaren hette monsunregn. Handdukar och sänglinne liksom inlämnade kläder var försenade på grund av eftermiddagsskurarna. Denna slutledningsförmåga uppenbarade sig för mig strax efter att himlen öppnat sig och regnet bara vräkte ner. Denna eftermiddag var regnet så ihållande att jag beslutade mig för att stanna kvar på rummet och läsa och titta på TV. Jag ringer 33 till room service och beställer ett antal öl och vatten så att jag samtidigt fyller kylen inför kommande behov. Jag ringer tre gånger i samma ärende. Skillnaden mellan room service och monsunen är att det förstnämnda inte kommer i första taget medan det andra kommer omgående. Om det finns en likhet skulle det kunna vara överraskningsmomentet; ett skyfall kan komma helt plötsligt och lika oväntat kan room service överraska dig genom att dyka upp med något man beställde igår, men sedan glömt bort eftersom det aldrig kom. När det väl ringer på dörren den här eftermiddagen hör man det knappt för regnet som fullkomligt brakar ner utanför. Room service kommer med endast en flaska vatten och ingenting annat. När jag förklarat att jag ville fylla kylskåpet lovar han att genast hämta mer vatten men ölen säger han och tittar på klockan dröjer 22 minuter! Tänk att något så oprecist som mina vänner room service helt oväntat talar om minuter från en sekund till en annan!! Man väntade nog själva på drickabilen eller så var ölen på snabbkylning gissar jag. När den utlovade vattenleveransen kommer passar jag på att beställa något att äta som kan komma tillsammans med ölen och för detta får han dubbel dricks i förskott, en har jag lärt mig av O försäkrande garanti i det här landet. Nästa gång det ringer på dörren kommer det ett skrivbord som ingen beställt? Så hädanefter har vi ett skrivbord direkt till vänster innanför dörren. Allting är mycket underhållande. När ölen kommer tillsammans med lite pakoras och en club sandwich är det fest på hundraettan! Och kapsylöppnaren, en stor slev, lämnades kvar så jag öppnar själv ytterligare en bira och tittar klart på Pretty Woman och efteråt börjar en James Bondfilm. Proppmätt och uttråkad upptäcker jag att hotelliv är ett ensamliv. All uppassning, service och komfort undanhåller dig från livet som pågår runtomkring. Det är ett slags fångenskap över det hela, ett burfågelliv. Och pippifågeln för dagen är jag, i ett par nya skor som ännu inte trampat i jorden.

Stadstrafik

Från hotellet i Delhi till metrostationen är det tre kvarter. Det märkliga med tunnelbanor oavsett system eller byggnadsår är att de sinsemellan är förhållandevis lika i karaktären. Innanför spärrarna råder en universell transitzon vars arena är likartad över hela världen. Oavsett hur människor ser ut eller hur de gör olika aktiviteter utanför spärrarna så är tunnelbanevagnar och människorna i dem likadana över hela världen. Mest slående likheten är faktiskt att man här inte talar med varandra i onödan även om möjligheterna ges och naturligtvis också tas ibland. I denna zon reser man tillsammans i tysthet. Jag menar inte att människor här inte kommunicerar för det gör vi, men på ett särskilt sätt som skiljer sig från livet utanför spärrarna. Och sättet att vara på tunnelbanan är enligt min uppfattning nästan överensstämmande i vilken stad man än kommer till. På bussen däremot kan sätten att vara skilja sig markant från en kontinent till en annan.

Jag tycker mycket om att åka tunnelbana och närma mig en stad genom dess metrosystem. Delhi är inget undantag och har ett relativt nytt, fantastiskt bra och billigt nätverk som är under utbyggnad. På väg till metrostationen från hotellet passerar man bussresearrangören Panicker's Travel, med sitt namn på tiotalet bussar utanför huvudkvarteret. Panikresor. Metron går på den här sidan city på en akvedukt i luften och under den leder enkelriktade trafikleder åt båda hållen. Cykelrickshaws trängs med taxibilar, alla sorters bussar motorcyklar och mopeder överbelastade med folk. Vanliga bilar är Skoda och Toyota. Dessa tillsammans med lastbilar och andra transportfordon presterar en öronbedövande kakafoni av tutande buller och oväsen. En ringlande orm åt varsitt håll transporterar folk och saker till olika platser av olika skäl och anledningar. En helikopterliknande taxifarkost på tre hjul med mopedstyre och plats för två går under namnet autorickshaw, alla är gula och gröna och älskar att tuta, man kan nästan tro att tutan hakat upp sig på en del eller att de endast går att köra när signalhornet är igång. Bakpå lastbilar står ju dessutom oftast texten "Tuta gärna", en text som de flesta förare verkar ha tagit till sig. Cyklar i detta larm ter sig som ljudlöst framåtskridande ting även om ringklockorna används oerhört flitigt för det kan man se. Annat iögonfallande som syns men inte hörs är indiska män som drar sig i skrevet som för att förvissa sig om att allting fortfarande är kvar, denna sociala kod eller kliande utspelar sig överallt. Kvinnor i sina otroligt vackra och färggranna saris fullkomligt bländar allt annat runtomkring. Men mest av allt från denna plats vill jag minnas alla varma leenden. Ett av dessa leenden överröstar hela stadens sammanlagda trafik.

Kulturkrock

Ombord på en Boeing mot Delhi upplever man sig som att smälta in i omgivningen på något vis. Fånigt nog bär jag omedvetet samma ljusblå färg på kläderna som Finnairs kabinpersonal. Denna tillfällighet skulle i praktiken kunna innebära att jag utan vidare hade kunnat fråga te? te? te? till höger och vänster i gången på väg ner mot toaletten, men jag låter mina medpassagerare vara ifred, och jag i min tur blir inte tillkallad för påtår eller så. Om jag lämnas ifred infinner sig även känslan om att jag "smälter in" alternativt inte sticker ut. Rättare uttryckt vore kanske att man inte ens reflekterar över denna självklarhet då man verkligen smälter in. Man liksom bara är utan att man märker det. Efter sex timmars prasslande med matbrickors innehåll, hörlurar och film samt lite sömn med gamnacke och dregelsträng från mun till tröja ska vi landa. Jag har missat den där varma blöta handduken som delades ut och kisar fortfarande när vi tar i marken. Ett ufo har landat och ur detta kliver alltså jag ur. Det första som bemöter en är den tropiska nattvärmen fuktig och behaglig... och som jag har längtat efter denna ombonade sfär, sedan doften av kackerlacksmedel som håller ytor fria från oönskade snyltgäster och sedan värmen igen blandat med avgaser och röster med andra tonfall än det egna.

Vi blir hämtade i en bullig vit Ambassador av en chaufför som senare i veckan kommer att köra min sambo till och från samarbetspartners medan jag tar mig an tilldelade uppgifter och andra äventyr. Kvällar och nätter spenderar vi tillsammans liksom den första dagen då vi ska på sightseeingtur med chauffören och en inhyrd guide. Allt är på förhand inplanerat och vi har inget att säga till om. På så vis ser vi Delhi såsom Delhi själv önskar visa upp sig som. Det blir självfallet både ett besök i den största moskén i Old Delhi och politiskt korrekt därefter ett hindutempel, guiden som är mycket framåt talar snabbt och berättar på en engelska man knappt begriper innan man vant sig. Eftersom guiden redan anar detta frågar han om vi förstår vad han säger? "Yes", svarar jag artigt och blir testad genom uppmaningen att repetera det guiden nyligen sagt. Det kan jag inte. Varför kan han inte bara låta saken bero? tänker jag och slingrar mig genom att be honom tala lite långsammare bara, också babblar jag själv på lite om vad jag redan vet om hinduiska gudar. Sedan far vi en sväng runt ett fläskigt presidentpalats och en park med ett krigsmonument innan lunch, en matt-affär hinner vi med och naturligtvis Gandhimuséet, hemmet där landsfadern verkade och så tragiskt avslutade sitt liv. Det enda vi själva bestämde var när vi mellan templen smet iväg för att på egen hand köpa vatten, då blev guiden jättenervös och sprang efter för att bevaka varje steg vi tog. Min frihet ställdes mot deras gästfrihet som går ut på att jag inte ska behöva göra någonting själv, bara bli omhändertagen. Denna omtanke är både på gott och ont och innebär grunden till att en kulturkrock kan ta plats. Genom att jag betraktas som anomali eller annorlunda redan från början blir mitt handlande accepterat med en ödmjukhet från deras sida. Som miffo tillåts man göra miffosaker som att rusa iväg efter vatten istället för att hoppa in i bilen och be om det, att andra dagar vägra skjuts för att i stället power-gå i stekande förmiddagssol fastän ingen annan gör det och så vidare. Kor som går kors och tvärs över gatorna mumsandes på avfallshögar här och var är inget märkligt för dem som bor här vilket det är för mig, för dem är det antagligen jag som är det märkliga inslaget i gatubilden, åtminstone när jag sick-sackar mig fram genom stan med en karta i ena näven och en vattenflaska i den andra, och tycker mig "smälta in" efter bara en dag.

Indie eller punk

"Indie är riktig punk" slår Nils Hansson fast på DN:s kulturdel. Indie är den "kreativa explosionen - och den alternativa musikbransch" som alstrades ur punkvågen. Indie är den genre som blev en så mycket mer "omvälvande" och påverkande kraft, än vad punkmusiken som genre därefter kom att vara. Som recensent behöver man oftast bara rada upp artister eller deras låtar för att förklara sin analys. Inte förklara mer ingående varför en genre blivit så livskraftig eller ens vad som karaktäriserar genren, vad som gör den till vad den är eller inte utmärks utav. I likhet med recensioner av litteratur borde man som läsare få ta del av en beskrivning av hur en musikstil låter eller känns, snarare än att informeras om vilka artister som sålt mest eller enligt kritikern låter bäst. Det sista är ju dessutom godtyckligt. Om "indie är riktig punk" så vill jag veta varför samt hur den blev det? Hur gick det till? Jag önskar mindre fokus på vilka artister som sålde mest en viss tid, för i den långa svansens ekonomi säljer ju även de som säljer minst, tillsammans lika mycket som artisten i toppen. En artist som säljer mest, beror det på att den artisten helt enkelt levererar den i allas öron bästa musiken? Eller beror det på förpackning och uppbackning av bakomliggande strukturer såsom ekonomi, livsstil/ideal, rådande politiska strömningar eller trendkänsla? Möjligtvis både och, men analysen av det senare saknas tyvärr alltför ofta helt eller delvis i musikrecensioner.

Indiska ambassaden

På årets längsta dag går jag till indiska ambassaden på Adolf Fredriks kyrkogata. I Thor Modéens trappor på vägen ner till slussen där det oftast luktar illa ligger idag en tät doft av smultron. Vart kan det komma från? Ut ur Gamla stan går jag Drottningatan mot Kungsgatan medan alla andra som vanligt går i motsatt riktning och ska till Gamla stan. Det är bara jag på ambassaden förutom personalen så ärendet att lämna visumhandlingar går blixtfort. I ansökan om visum till Indien ska man uppge "Civil Status", alltså vilken status ens civila identitet har. Man får välja mellan kategorierna "Married or single". En stilla fråga bara? Hamnar högen av singlar sedan i ett äktenskapslotteri eller matchas de mot andra singlar? Är man sambo räknas man inte alls! Efter det ska man fylla i "Name of father/husband". Jag skriver död eftersom min pappa är död och att jag inte kallar min sambo för make. Sedan fyller man i "Name of mother", dock inte snedstreck wife. En eventuell hustru är alltså oväsentlig information i det här sammanhanget. Jaha där ser man! tänker jag i min lilla värld. Jag lägger ingen värdering i logiken bakom den världsbild utifrån vilken ansökningsformuläret är sprunget. Emellertid ter den logiken sig märklig och smått kränkande om den tolkas med min egen logik som mall. I mina ögon tenderar olika personer här att få olika värde i en hierarki av manligt/kvinnligt och beroende på civilstatus, där en gift man det vill säga en make värderas högst. Vilken information fyller man i på svenska ambassaden i Indien tro? Den informationen blir kanske en alldeles egen blogg senare. När jag lämnar ambassaden går jag samma drottningata tillbaka mot Gamla stan, men nu har havet av människor vänt för att återigen strömma rakt mot mig. Har Gamla stan stängt tänker jag? Eller vansinneskör någon bilist på Västerlånggatan igen fast åt andra hållet? Två damer med likadana höbalar till hår skriver lugnt varsitt vykort på en bänk jag passerar. De är de enda varelserna jag kan se som sitter ned, för resten möter jag. Lika bra att träna lite och vänja sig kanske om det nu ändå är till Indien man ska, för där skulle man väl i jämförelse beskriva Drottningatan som en ganska stendöd plats. Jag gillar trängsel och människor trots allt. Och på Västerlånggatan kan man köpa minnen och souvenirer i form av pippidockor eller glas och brickor med älgar på, målat porslin i bisarra utföranden blandat med idel gosedjur och andra djur i glas och porslin. En såndär klappkeps skulle man ha, tänker jag, och dra i hakremmen så att händerna på huvudet applåderar, eller en vikingahjälm i plast... när man far till Indien. Genom Slussen går jag långsamt även om det inte är några folkmassor som bromsar farten direkt. Här är det knappt någon alls som glor efter saker trots att man på denna plats alltid finner nya ting utspridda lite varstans. I Slussen finns det fullt med minnen alldeles gratis om än second hand. Katarinavägen upp tar jag förbi lådan uppsatt av en av stans gatukonstnärer med "Gratis mat åt hemlösa". Men jag orkar inte titta i lådan för nu är blodsockret på väg ner i knäskålarna på allvar och jag vill hem fort, där finns det bananer och lök och kanske något mer. Så kommer smultrondoften igen! Fantastisk och precis som smultron. Jag stannar. En buske intill är sprängfylld av vita blommor som jag bara måste titta närmare på. Ja här är det! Den här busken kommer doften från och jag känner den nu. Undrar vad det kan vara? Som dämpar hunger så, och som så fullkomligt kan få en på andra tankar. Såhär doftar nog människorna i Indien.

Nollbarnspappan

Till sömnlösa mammor kan jag bara säga att så fort barnet lärt sig sova ska ni ge tillbaka genom att väcka ungen mitt i natten (gärna flera gånger) så får den veta hur det känns. Metoden kallas för learning by giving back old cheese och har rötter ända från medeltiden. När nollbarnspappan var liten bestämde han sig för att skaffa 10 barn. Det var innan han lärde sig siffran 11. Med tiden utvecklade nollbarnspappan ett enormt sömnbehov varpå önskemålet om 10 barn drastiskt sjönk till noll. Nollbarnspappan vaknar ibland av andras barn typ grannens, men det gör ingenting eftersom han bara behöver somna om och störs egentligen inte av barnskrik, bara han slipper stiga upp och koka välling. Dessutom anser nollbarnspappan som är hård men rättvis att det antagligen är rätt åt föräldrarna, som straff för att de tidigare under dagen bergis bytte ut katrinplommonpurén mot något ännu värre.

ÄNTLIGEN!

Det var precis vad som behövdes här i kvarteret. En "konst/inredningsbutik öppnar här inom kort". Som om det vore något som saknades? Vissa saker kan man tydligen inte få nog utav, men är det bara jag som saknar det där bageriet i hörnet på Björns trädgård där man via bakdörren kunde köpa en nygräddad kanelbulle mitt i natten. Där "konst/inredningsbutik öppnar" var det förut högkvarter för de nattarbetande tidningsbuden, och jag uppskattade att ha dem i närheten... att något var öppet när resten var stängt... det kändes tryggt på något vis som kontrast till alla inredningsprylar och café latte dagtid.

8 glas

Ett vinglas gick i kras. Innehållet torkas upp av en trasa och tröjan man har på sig. Splittret hamnar i en tom mjölktetra och förpassas till soporna. Nu är det bara 8 glas kvar på hyllan ovanför diskbänken. Samtliga utom 3 är av udda modell och trion ur samma serie är ovanligt tålig till karaktären, för de har nämligen flest år på nacken och tillhör samma familj som tallrikarna på våningen under. Arabia står det på dem. När samtliga glas är i glashimlen ska de ersättas med nya var det tänkt. Risken är att trion förblir okrossade. Så tåliga är de. Då får man kanske slänga trion okrossade mot slutet... för man kan väl ändå inte vänta ända till absolut sista glaset går sönder? Då kanske man får ha bara 1 glas jättelänge... som alla ska dricka ur! Det tänkte jag inte på när jag bestämde mig för att nya glas skulle införskaffas först när de befintliga gått sönder. Och under tiden har jag vant mig vid att servera var och en med ett "personligt" glas. Det blir ju så... även om tre kan få samma sort. Ganska trevligt har det varit, att ha det så, när man har vant sig. Kanske det bästa vore... att fylla på med fler udda glas och bara fortsätta ha olika glas? För tänk om man blir fler än 8 snart? Eller 5 och ska byta vin mellan förrätt och varmrätt? Det värsta vore naturligtvis att man helt överdrivet snöade in på att ha olika glas, så att det sista man kan tänka sig är att dricka ur ett glas som påminner om någon annans. Nej lagom är lagom när det gäller autism. Bästa strategin är antagligen att redan nu komplettera med 6 likadana glas som inte överensstämmer med de andra 8, bara för att krossa ordningen totalt! Och istället koncentrera sig på innehållet.

Askungen

UPPHITTAT! Står det på affischer häromkring med en bild på en löparsko samt beskrivning och upphittarens telefonnummer. En löparsko. Med tanke på att Stockholm Marathon precis avverkats där tio tusentals fötter trampat omkring i trettio graders hetta, är kanske fyndet inte av det allra ovanligaste slaget. Men innan det är försent, vill jag uppmana löparskons upphittare att titta extra noga inuti skon vari ni kanske finner personen ni söker!

Sista minuten

Vad gott man sover när det regnar. Så pass gott att när man sedan vaknar har man lite bråttom hela tiden för att hinna uträtta alla ärenden som man räknat ut i förväg. Opersonliga "man" i det här fallet är samma som jag, och jag har hunnit med alla punkter även om det gick med en himla sula där ett tag. Tack vare att kön på passmyndigheten var i det närmaste obefintlig "tjänade" jag en massa tid även om jag ändå fortsättningsvis led av sista-minuten-gångstil och andan-i-halsgropen-attityd resten av dagen. Men nu utrustad med ett nytt och giltigt pass i min hand. Kreta - endast flyg - 398 kr. Det konstiga är att man har en tendens att fortsätta skynda sig även om det inte lönar sig eller ens behövs, som att skynda sig att steka kycklingfilén och sedan fort äta upp den... så att man hinner med... vad? Dalaman Turkiet - endast flyg - 498 kr. Expediten på Panasonic hade försovit sig och var helt förstörd och förvirrad eftersom han inte hade fått något kaffe än... jag påpekade att han om någon kunde andas ut och ta det lugnt eftersom han ju faktiskt var på plats och fyllde sin funktion, och att han dessutom kunde unna sig en riktigt god och avkopplande lunch som belöning. Sedan ilade jag själv vidare. Sista minuten. Samos 798 kr. Endast flyg passar bra om man ändå tänker gå sin egen väg när man kommer fram. Ospecificerat boende kan också vara spännande för att se var man hamnar. Sydvästra Turkiet - ospec. m. dusch/wc- 998 kr. För ett antal år sedan nappade jag på ett sista-minuten-erbjudande och reste med ospecificerat boende till Aten. Vi hamnade på ön Egina utanför Aten. En familj på samma resa trodde att de hade bokat rum på hotel Ospec i Aten. De var från Göteborg. Bulgarien - endast flyg - 698 kr. Bulgarien. Jag har aldrig varit i Bulgarien. Och titta flygtiderna är riktigt humana, inte i gryningen som vanligt utan imorgon kl. 17.30, och sedan hem på onsdag kl. 22.00! Då kan man sova hur länge man vill, och vara ute i sista minuten ända tills man har kommit ombord.

Elchock!

Att få elräkningen kan ibland kännas som att pissa på ett kostängsel. Från den ena till den andra räkningen har jag erfarit att priset per kilowattimme kan höjas med en tredjedel av vad det varit innan. Hur kan det komma sig utan att man blivit vidare upplyst i saken dessförrinnan? Jag kan däremot inte erinra mig om att jag har varit med om det omvända. Det vill säga om en överraskande eller tillfällig prissänkning från ett elbolag. Nåväl, det är bara att betala konsumtionen punkt slut. Emellertid så kan man ju kanske genom att förhandla om ett nytt avtal bestämma lite över framtidens elräkningar? Det håller jag på med nu och förvrider verkligen skallen på mig själv genom fördjupandet i kilowattimmarnas värld. Bara ordet "kilowattimmar" ger mig jättemycket jobb varvat med utmattning och tom blick. För en samhällsvetare av min sort måste man börja med att analysera sönder och samman alla begrepp först, och i det här fallet gäller det att reda ut både kilo, watt och timmar samt hur denna trio hänger ihop och varför??? Emellanåt skvalpar det till i hjärnsubstansen men man blir mest bara hungrig och fikasugen faktiskt. Enklast vore förmågan att uppskatta pisset mot kostängslet och samtidigt glädjas åt Fortums ekonomiska framgångar.

Kolonistuga

För att ställa sig i intressekön för en kolonistuga i Tantolunden bör man inte vara över 45 år. Det är direkt åldersdiskriminerande om än ett gott råd från deras hemsida som dessutom informerar om att man helst önskar unga barnfamiljer. Eftersom kötiden är 10-15 år bör man alltså som förälder i en ung barnfamilj börja köa redan i femårsåldern. För den som först i vuxen ålder lär känna kolonikulturen finns inget annat val än att själv bli kolonist i medelåldern. Och i den åldern kan vi vanligtvis själva bestämma vad vi orkar eller vill utan pekpinnar av expertpanel. Vad vi däremot inte orkar eller vill kan vi, och oavsett ålder lämna åt andra, lägga på entreprenad eller på annat vis få hjälp med. Ideologiskt köper jag hellre en trädgård i ett annat sammanhang där det passar just mig, men nu har jag fastnat för läget i Tantolunden, och sväljer därmed föreningens åldersnoja. Att föreningsmedlemmarna inte tror att en 62-åring som köat sedan 47 års ålder kan sköta en trädgård speglar bara bilden av dem själva och deras förmågor. Frågan är om jag verkligen vill ha dessa människor som grannar i framtiden? Eller kan man hoppas på att den här sortens inskränkta föreställningar är av utdöende art? Kanske borde man skicka hela styrelsen på studiebesök till mammas välansade trädgård? Eller till svärföräldrarnas skogsbruk där de fortfarande arbetar fastän båda två passerat 80! Något säger mig att styrelsens mossiga föreställningar skulle må bra av en sådan resa, men jag tvivlar starkt på att dessa kolonister skulle hänga med i de senares tempo. Trots kritiken har jag alltså anmält mitt intresse och köar nu till södra Tantolundens koloniträdgårdsförening (vilket kort namn!). Välkommen dit om 15 år!

Pumptvål

Varför finns det inte tandkräm i förpackningar liknande pumptvål?

...två gånger har jag gjort det nu!

Studenten

Textraden "den ljusnande framtid är vår", kan tolkas som att framtiden i egenskap av "ljusnande" är i snabbt antågande. Dessutom ljusnande i dubbel bemärkelse, om "vår" får stå som metafor för den tid som i regel anses vara den allra mest sprudlande och forcerande av tider med vårflod och dagsljus. Men antagligen är det enklare och mer korrekt att tolka "vår" som pronomen, och att framtiden då tillskrivs den utexaminerade studenten. I vilket fall som helst så har framtiden redan infunnit sig när studenten håller på att sjunga sig hes i studentmössa och examenskostym. För framtiden är nu. Mera nu än "vår" skulle man kunna säga. Att framtiden är nu, och att den för studenten redan har börjat, märks genom det kliv som tagits in i vuxenlivet genom att inte vara gymnasieelev längre, utan student. Etnologen Åke Daun har beskrivit processen utförligare genom Victor Turners teoribygge rit de passage. I en passagerit går en person igenom en ritual som markerar att personen nu lämnar ett stadium för att gå in i nästa; exempelvis barn/vuxenvärld.

Mammas skosamling som antagligen är hur heta och retro som helst, har efter att ha vilat i decennier promenerat in i ett nytt sammanhang. I skimrande pärlemor eller röda utan häl tog stilettklackarna precis studenten. Grattis och lycka till Amanda! Framtiden är DIN & NU.

Solo

Rakt upp en himmel av vitt ljus och himmel.
Rakt ner en damm av fiskelycka för den okräsne och damm.
Till vänster en trearmad bläckfisk och bakom den leder porten.
Till höger svart... fast rakt fram lyser solen.
Tänk att vårt lilla sovrum kan kännas som ett hav utan dig.

Imago

Imago som betyder "bild" på latin, men även "fullt utvecklad insekt" såsom en fjäril, är titeln på en diktsamling jag skrev när jag läste vid engelska institutionen på Stockholms Universitet. Imago kan för mig vara vad som helst som utvecklas i olika faser, förbättras eller finslipas. Här följer inledningen samt avslutande rader ur diktsamlingen.

Imago

From filament of silk
she spins herself a cocoon.
A silent little geisha -
is pleasing.
Noiseless - with mental firmness
outline after outline after outline,
is her poem.
Unfixed identity,
will come to maturity
on the day of Imago.

Out of the Closet

From a split in the safe pupa
a lonely patient butterfly is coming out.
Antennae read the unknown surroundings.
A wavering ballerina reels -
out on a straw.
Boarding, climbing, escalating,
reaching for the top.
Lipstick smeared, rouge and eyeliner - perfect pinion.
Wet wings outspread - drying in the wind.
A caterpillar in drag
is ready to fly.
The first striving is over
in a wing stroke.

Ingenting fungerar

ALLTING GÅR SÖNDER ELLER JÄVLAS IDAG!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Kylskåpet

Det blir omelett till middag... en med många ägg och en skvätt mjölk, kräftstjärtar lök och dill.
Rågbröd ska jag baka med en liter turkisk yoghurt. När ugnen ändå är varm kan jag lika gärna fortsätta baka muffins med rabarber och en sockerkaka, för äggen räcker till... det finns många ägg. Det finns mycket annat också men det får jag slänga bort liksom kylskåpet om det inte går att laga.

Nationaldagen

Vem eller vilka firar nationalstaten? Det krävs en empirisk undersökning för att svara på den frågan. Personligen tycker jag att det är lite som att fira sin egen födelsedag med pompa och ståt men inte andras. Det vilar en infantil etnocentrism över det hela. Däremot säger jag idag, och gärna i förbifarten, grattis till Gustaf, med v eller Gösta, och till alla andra namn i andra almanackor. Namnsdagar hyser en anspråkslöshet som jag uppskattar. De känns öppna och spontana. Så GRATTIS Gustaf!!! för att du har lyckats så bra med projektet i lägenheten, till att du kan spela gitarr och att du är en sådan bra vän. Grattis till det...det tycker jag att just du kan känna dig stolt över. Till Sverige säger jag bara bort med kronan och in med euron!
Själv firar jag att dagen som sådan är ny, historielös och full av kärlek.

Vill ha gem

I en låda
hemma hos mig
ligger tre par solglasögon och en påse vadd som en gäst glömde
plåster öronproppar och en rakhyvel
en skiftnyckel
tre hänglås med nycklar häftstift samt en nyckel till
två fotografier och ett vykort från Santiago de Compostela
mera häftstift och plåster
elefantbajs två trådrullar en knapp och två paket synålar
fem tejprullar och två rullar isolertejp
men inga gem
ett papper, myggstift och en pincett (jaså där var den!)
mera häftstift och lite spik + en tång
ett snöre och två saker som jag inte vet vad det är för någonting
en silverfärgad fjärrkontroll
en snusdosa fyra pennor och solskyddsfaktor 50
den gick ut i juni 2004
tiotalet visitkort och två tandborstar i obruten förpackning
men inga gem.

Amerikabrev

Idag kom ett amerikabrev från A M. Fullspäckat med spännande och färggranna frimärken som uppvisar "longest" "tallest" eller "hottest" bro kaktus eller öken i världen... eller USA. Mest högljuda djur är tydligen blåval och största deltat har Mississippi. Svarta cirklar skvallrar om att brevet skickades 29 maj. Brevet innehåller mängder av tidningsklipp med understrukna rader som är särskilt väsentliga och som därför inte bör missas. Dessutom några bilder. Några lockar till skratt andra till eftertänksamhet medan ett är en hälsning från det förgångna. Det är ett svartvitt gruppfoto från mina föräldrars bröllop 1961, taget hemma hos oss och av A M: s mamma antar jag eftersom hon saknas på bilden. De flesta av personerna på bilden lever inte längre, men de hälsar till mig: de hoppas att jag har det bra. Pärlor och storblommiga klänningar, och i raden längst bak kostymer med smala slipsar. I bakgrunden en uppstoppad uggla! Den har jag aldrig sett förut, den måste ha flugit sin kos när jag föddes. Brevet innehåller också en sorts klippdocka av James Joyce, det går att vika upp detta kort och ställa det upprätt på bordet. Inuti står det: Happy Birthday och texten "Mistakes are the portals of discovery". Ganska kul med tanke på att jag fyller år i februari och inte i juni! Kanske är det så, att om vi gratulerar varandra när vi själva känner för det, och då gärna på helt "fel" dagar...att det är då som vi närmar oss de riktigt lärorika och fruktbara upptäckterna. Både för den gratulerade och den som gratulerar. Sist men inte minst kommer ur brevet en liten drömfångare med budskapet "Follow Your Dreams". Det ska jag göra.

Passenheten

Hade gruvat mig lite inför att köa på passenheten idag såhär i högsäsong. Därför satsade jag på att vara där redan klockan 9 när de öppnade. Emellertid så försov jag mig och var inte där förrän vid 13 när alla andra är där. Men ärendet tog nu bara en timme, och vilket ärende gör inte det? Däremot slogs jag av hur effektivt de arbetade vid kassorna, där man nu för tiden även tar själva passfotot. På fem minuter var ett ärende klart. Så nästa tanke blir vilken enormt lukrativ verksamhet det måste vara att utfärda pass. 400 kronor per pass måste innebära en omsättning på tio tusentals kronor i timmen när tio kassor arbetar samtidigt. Sedan handlade jag lite samt passerade kemtvätten på vägen hem, det tog ungefär lika lång tid men blev bara hälften så dyrt. Märkligt egentligen! Medan dessa saker ska tvättas vikas och strykas av människohänder, och dill, lök och äpplen behöver odlas skördas och transporteras innan försäljning. Uppkommer passen mer automatiskt och lättvindigt. Å andra sidan räcker ett pass i flera år medan lök och äpplen vanligtvis är mindre långlivade.

Pälsänglar, finns dom?

Jag för ett inbördeskrig mot dessa vidriga matvrak. Typ etnisk rensning, på gränsen till folkmord. Ibland nöjer jag mig med att bara städa ordentligt på strategiskt utvalda platser, andra gånger drar jag på med radar så Anticimex skulle blekna i jämförelse. Nu är det emellertid länge sedan jag jag mötte någon inkräktare öga mot öga, bara torrt konstaterat några gånger att någon kalasat på en tröja, och lämnat efter sig ett synbart hål mitt på. Det är alltid mitt på fram eller bakstycket. Hur fasen hittar de dit? Att det är pälsänglar som snaskar och glufsar i sig vet man bara, för de avslöjar sig genom att de proppar i sig så till den milda grad, att de spricker och lämnar pyjamasen efter sig. Så pälsänglar finns!

Fanta

En vän till mig hade aldrig haft ett smeknamn i hela sitt liv. Och jag som har haft mitt under hela mitt liv undrade vad han i sådana fall hade velat heta? Svaret kom utan dröjsmål: Fanta. Det bästa med namn är nästan när man får välja dem själv. Idag heter han Fanta Eniro Rwanda Paradise.

Bloggöga

Nu har bloggöga vaknat lite. Det är samma fenomen som tidigare beskrivits under titeln Blocköga. Det vill säga ett perceptivt seende som vaknar till liv för att sedan ha ett särskilt nyhetsvärde under en period. Emellertid verkar inte bloggöga kunna bli lika besatt som blocköga av det som beskådas. Men det kanske är för tidigt att uttala sig om den saken. Bloggöga är bara en par dagar gammalt ännu. För några vintrar sedan upplyste Leif mig om att lastpallar i trä har ett andrahandsvärde på 60 kronor styck. Det blir ju jättemycket pengar om man samlar in dem som ligger och skräpar här och var, för det gör de, de finns överallt till slut, bara man lär sig att titta efter dem, och det gjorde verkligen jag! Pallöga såg lastpallar var än han gick. Värst var när han mellan Roslagstull och Universitetet, där vid Albano, såg mängder av lastpallar ligga huller om buller i en enda röra. Där på samma grusplan, som är vad som blev kvar av de verkstäder och bilhandlare vilka en gång i tiden höll till där, bodde tillfälligtvis lite människor i risiga husvagnar och bilvrak. De hade kabelöga. För de hittade och brände kabel där vet jag. För att utvinna koppar eller bara för skojs skull, vad vet jag. Jag har aldrig haft kabelöga. Däremot svampöga har jag haft. Från det att föräldrarna lärde mig vad jag skulle titta efter för kännetecken i naturen, till idag när jag under en skogspromenad direkt lokaliserar och finner en trattkantarell. Svampöga är alltid med i skogen, liksom bäröga och julgransöga. En nyans eller färg kan vara ny ibland, även om den säkert funnits i din närhet förut, men du har helt enkelt inte introducerats eller "upptäckt" den, förrän grannen skaffar en bil i just den där färgen. Sedan ser du just den modellen i samma färg överallt utan att anstränga dig. Och det är inte grannen som förföljer dig. Märkvärdigt.

Korken

Det finns en kille som kallas för Korken. Han har en förmåga att ibland bara försvinna mer eller mindre obemärkt, i synnerhet vid festligare tillfällen, för att sedan bara dyka upp igen. Ibland en helt annan dag. Och ingen kan säga var han har varit under tiden, därav namnet Korken. Känner du någon kork?

Tusen jobb

Tänk att jag har sökt hundra jobb i Sverige utan att få komma på en intervju en gång. Självförtroendet borde vara i höjd med fotknölarna men det funkar rätt bra ändå kanske p g a hur jag ser på mig själv. Begreppet "arbetslös" har jag inte riktigt tagit till mig. Det är andra som får definiera mig så. "Arbetssökande" möjligtvis. Det är jag! Jag befinner mig i en omställningsprocess, men arbetslös är jag banne mig inte. Jag har flera projekt igång om än många i tanken, jag skriver, jag sköter ett hem och utför ibland ideella arbetsinsatser. På Manpower möts man som en person, oftast även på Arbetsförmedlingen, dock ej av en hemsk kvarleva med glasögonen på huvudet som "arbetar" på af Tjärhovsplan. Hon sitter mest bara där och skriker ut över det öppna landskapet, saker som bara angår hennes klient eller kund. Alla närvarande, besökare som anställda tvingas höra på henne, och ta intryck. Senast när jag satt där vid en av deras datorer skrek hon: "du måste ha betyg!", åt en person framför henne. Alla hörde, det är jag säker på. Men jag vägrade titta dit. "BETYG!!". "Du har jobbat inom åldringsvård säger du?", lät hon sedan oss andra få veta. Och efter en stund kom: "i Tyskland!". Det var så kränkande att jag var tvungen att gå därifrån, jag kunde inte längre sitta där och snurra på den där blå kulan och lyssna på hur hennes kund behandlades. Ovärdigt. Kanske var det bara jag som tog illa upp, men det räcker faktiskt. Självförtroende tankar man på olika platser. Och det minsta man kan begära är väl att en arbetsförmedling ska kunna vara arenan som fungerar som en påfyllningsstation?

Tango

När jag tog mig över Medborgarplatsen spelades en fantastisk tango på dragspel och trumpet. Jag liksom svävade fram och uträttade mitt uppdrag i svepande rörelser med målmedvetna steg. En sådan lidelse! Musikerna kan ha varit romer... med rötter i sydöstra Europa...en ren spekulation. På vägen hem dansar jag förbi konserten och ur min hand rinner silver och guld ner framför instrumenten. "Tack för dansen", skrek dragspelet och trumpeten höll med.

Före 12 tar jag en joggingtur runt Årstaviken i ett fullkomligt strålande väder med en svag bris. Östgötagatan ner till kajen vilar lugn och behaglig, inte ens Ringvägen bryter det stilla tempot. Runt Årstaviken samsas allsköns båtar med änder och iland längs strandlinjen joggar promenerar eller vilar vi. Kolonistugorna är en prunkande idyll så här års och ett genialiskt inslag i stadsbilden. Över nya järnvägsbron från Tanto mot Årsta blickar jag ner i vattnet, mot solen eller hamnkvarteret mot Liljeholmen som jag själv kallar för Hong Kong, jag spanar efter de bilder som gör att jag känner igen mig, men intresserar mig även för inslag som för mig hittills varit okända. Det kan vara allt ifrån gatukonst, en hög med fimpar eller en fasad som alltid stått just där men aldrig fångat mitt intresse. Man liksom speglar sig i omvärlden och identifierar sig därefter. Idag ler världen mot mig för att jag ser den som underbar. Den är vackert leende välmående och nöjd. Då, när jag joggar där för mig själv känner jag mig också därför vacker välmående och nöjd. Det är ett aktivt val jag har gjort. Medvetet eller omedvetet, eller lite av båda samtidigt kanske. På Årstasidan tillbaka mot Gullmarsplan spelar alla fåglar ikapp för att bevaka sina revir. Jag känner inte igen ett enda fågelläte ur kakafonin, och inte syns de heller, fast det hade kanske inte gjort någon större skillnad. Fågelkvitter borde vara ett skolämne egentligen. Tillbaka på Östgötagatan möts jag av lila påsar. Nu har systembolaget öppnat. Utanför konsum blir jag attackerad av en border collie eller något liknande i ett rött koppel som tycks räcka till Skanstull om hunden vill. Den hoppar upp på mig flera gånger, skäller och nafsar. Jag hajar till men hinner inte alls att bli rädd för ett bett. Ägaren fattar nog inte riktigt vad som sker och behöver tydligen varken be om ursäkt eller konfrontera hunden. Jag förstår hundrädda personer. Bara för att husse eller matte litar på sin hund, kan de ju inte kräva att alla andra ska göra det. Nu var ju den här hunden jag mötte i alla fall kopplad, och även om jag tar upp det här, så väljer jag att fokusera på allt det andra jag möttes av under löprundan. Det gäller "att välja glädje" som Kay Pollack uttrycker det. Och idag väljer jag att fortsätta att identifiera mig med en leende värld snarare än det omvända. För kanske är det ändå så, att man blir det man väljer att fokusera på.

Blocköga

Hej!
Jag heter Blocköga för att jag är besatt av blocket.se
Eller rättare sagt av bilderna där som visar vad folk har i sina hem som de önskar att bli av med. Undrar ibland om de ersätter de gamla sakerna med något ännu värre? Själv sålde jag sängen för två veckor sedan, och som straff fick vi sova på golvet hela den helgen, dessutom köpte sambon snus för alla pengarna. Men nu har vi en ny jättefin säng med taxben fastän jag hellre ville ha storkben, å andra sidan fick jag välja resårbotten, och den gamla sängen hade inga ben alls så det är ju ett rejält lyft mot taket ändå skulle man kunna säga. Fast inte tillnärmelsevis som hur det var förr i tiden. När vi bodde på Ingemarsgatan där takhöjden var cirka 150 meter så hade vi sängen uppe i taket med en stege, där låg man som i ett fågelbo ungefär. Och lurkikade under täcket. Så jag har sovit högt och lågt här och där men nu kan jag inte sova alls eftersom blockögat håller mig vaken. Jag har ingen annons inne nu, för den tog jag bort igår när jag sålde ett litet bord i björk till en trevlig tjej i Huddinge, hon var så trevlig att hon fick två stolar till på köpet. Pengarna gick till snus igen. Det är bra. Då sover båda gott.

Perspektivfönstret

Stirrar ut genom köksfönstret och in genom skyltfönstren på andra sidan gatan. Både resebyråns och kökets fönster är alldeles nyputsade, så det känns som när man provade kontaktlinser för allra första gången; då som nu utspelas ett mindre mirakel framför en, där omvärldens disiga massa plötsligen utrustats med kantlinjer, allt för att inbringa känslan av att ett nytt perspektiv infinner sig. Det är nyttigt med nya perspektiv. Och det är nyttigt att putsa fönster. I synnerhet om man har klena nerver. Man får i båda fallen till exempel frisk luft vilket syresätter hjärnan, särskilt mycket syre får man efter att ha inhalerat lite koncentrerad glasputs ur sprayflaskan vilket är oundvikligt. Dessutom får man fri sikt, allting blir som nytt och uppdaterat efter att perspektivet eller fönstret blivit av med det ingrodda dammet. Just nu ser jag in i resebyrån på andra sidan gatan, den är stängd för dagen men ljusen, de vita liljorna palmerna och halmhatten, glänser och glittrar. De talar om en perfekt värld. Om hur världen skulle kunna se ut. Om alla putsade sina fönster, eller åtminstone dammade av sina gamla föreställningar någon gång.