Indie eller punk

"Indie är riktig punk" slår Nils Hansson fast på DN:s kulturdel. Indie är den "kreativa explosionen - och den alternativa musikbransch" som alstrades ur punkvågen. Indie är den genre som blev en så mycket mer "omvälvande" och påverkande kraft, än vad punkmusiken som genre därefter kom att vara. Som recensent behöver man oftast bara rada upp artister eller deras låtar för att förklara sin analys. Inte förklara mer ingående varför en genre blivit så livskraftig eller ens vad som karaktäriserar genren, vad som gör den till vad den är eller inte utmärks utav. I likhet med recensioner av litteratur borde man som läsare få ta del av en beskrivning av hur en musikstil låter eller känns, snarare än att informeras om vilka artister som sålt mest eller enligt kritikern låter bäst. Det sista är ju dessutom godtyckligt. Om "indie är riktig punk" så vill jag veta varför samt hur den blev det? Hur gick det till? Jag önskar mindre fokus på vilka artister som sålde mest en viss tid, för i den långa svansens ekonomi säljer ju även de som säljer minst, tillsammans lika mycket som artisten i toppen. En artist som säljer mest, beror det på att den artisten helt enkelt levererar den i allas öron bästa musiken? Eller beror det på förpackning och uppbackning av bakomliggande strukturer såsom ekonomi, livsstil/ideal, rådande politiska strömningar eller trendkänsla? Möjligtvis både och, men analysen av det senare saknas tyvärr alltför ofta helt eller delvis i musikrecensioner.

Indiska ambassaden

På årets längsta dag går jag till indiska ambassaden på Adolf Fredriks kyrkogata. I Thor Modéens trappor på vägen ner till slussen där det oftast luktar illa ligger idag en tät doft av smultron. Vart kan det komma från? Ut ur Gamla stan går jag Drottningatan mot Kungsgatan medan alla andra som vanligt går i motsatt riktning och ska till Gamla stan. Det är bara jag på ambassaden förutom personalen så ärendet att lämna visumhandlingar går blixtfort. I ansökan om visum till Indien ska man uppge "Civil Status", alltså vilken status ens civila identitet har. Man får välja mellan kategorierna "Married or single". En stilla fråga bara? Hamnar högen av singlar sedan i ett äktenskapslotteri eller matchas de mot andra singlar? Är man sambo räknas man inte alls! Efter det ska man fylla i "Name of father/husband". Jag skriver död eftersom min pappa är död och att jag inte kallar min sambo för make. Sedan fyller man i "Name of mother", dock inte snedstreck wife. En eventuell hustru är alltså oväsentlig information i det här sammanhanget. Jaha där ser man! tänker jag i min lilla värld. Jag lägger ingen värdering i logiken bakom den världsbild utifrån vilken ansökningsformuläret är sprunget. Emellertid ter den logiken sig märklig och smått kränkande om den tolkas med min egen logik som mall. I mina ögon tenderar olika personer här att få olika värde i en hierarki av manligt/kvinnligt och beroende på civilstatus, där en gift man det vill säga en make värderas högst. Vilken information fyller man i på svenska ambassaden i Indien tro? Den informationen blir kanske en alldeles egen blogg senare. När jag lämnar ambassaden går jag samma drottningata tillbaka mot Gamla stan, men nu har havet av människor vänt för att återigen strömma rakt mot mig. Har Gamla stan stängt tänker jag? Eller vansinneskör någon bilist på Västerlånggatan igen fast åt andra hållet? Två damer med likadana höbalar till hår skriver lugnt varsitt vykort på en bänk jag passerar. De är de enda varelserna jag kan se som sitter ned, för resten möter jag. Lika bra att träna lite och vänja sig kanske om det nu ändå är till Indien man ska, för där skulle man väl i jämförelse beskriva Drottningatan som en ganska stendöd plats. Jag gillar trängsel och människor trots allt. Och på Västerlånggatan kan man köpa minnen och souvenirer i form av pippidockor eller glas och brickor med älgar på, målat porslin i bisarra utföranden blandat med idel gosedjur och andra djur i glas och porslin. En såndär klappkeps skulle man ha, tänker jag, och dra i hakremmen så att händerna på huvudet applåderar, eller en vikingahjälm i plast... när man far till Indien. Genom Slussen går jag långsamt även om det inte är några folkmassor som bromsar farten direkt. Här är det knappt någon alls som glor efter saker trots att man på denna plats alltid finner nya ting utspridda lite varstans. I Slussen finns det fullt med minnen alldeles gratis om än second hand. Katarinavägen upp tar jag förbi lådan uppsatt av en av stans gatukonstnärer med "Gratis mat åt hemlösa". Men jag orkar inte titta i lådan för nu är blodsockret på väg ner i knäskålarna på allvar och jag vill hem fort, där finns det bananer och lök och kanske något mer. Så kommer smultrondoften igen! Fantastisk och precis som smultron. Jag stannar. En buske intill är sprängfylld av vita blommor som jag bara måste titta närmare på. Ja här är det! Den här busken kommer doften från och jag känner den nu. Undrar vad det kan vara? Som dämpar hunger så, och som så fullkomligt kan få en på andra tankar. Såhär doftar nog människorna i Indien.

Nollbarnspappan

Till sömnlösa mammor kan jag bara säga att så fort barnet lärt sig sova ska ni ge tillbaka genom att väcka ungen mitt i natten (gärna flera gånger) så får den veta hur det känns. Metoden kallas för learning by giving back old cheese och har rötter ända från medeltiden. När nollbarnspappan var liten bestämde han sig för att skaffa 10 barn. Det var innan han lärde sig siffran 11. Med tiden utvecklade nollbarnspappan ett enormt sömnbehov varpå önskemålet om 10 barn drastiskt sjönk till noll. Nollbarnspappan vaknar ibland av andras barn typ grannens, men det gör ingenting eftersom han bara behöver somna om och störs egentligen inte av barnskrik, bara han slipper stiga upp och koka välling. Dessutom anser nollbarnspappan som är hård men rättvis att det antagligen är rätt åt föräldrarna, som straff för att de tidigare under dagen bergis bytte ut katrinplommonpurén mot något ännu värre.

ÄNTLIGEN!

Det var precis vad som behövdes här i kvarteret. En "konst/inredningsbutik öppnar här inom kort". Som om det vore något som saknades? Vissa saker kan man tydligen inte få nog utav, men är det bara jag som saknar det där bageriet i hörnet på Björns trädgård där man via bakdörren kunde köpa en nygräddad kanelbulle mitt i natten. Där "konst/inredningsbutik öppnar" var det förut högkvarter för de nattarbetande tidningsbuden, och jag uppskattade att ha dem i närheten... att något var öppet när resten var stängt... det kändes tryggt på något vis som kontrast till alla inredningsprylar och café latte dagtid.

8 glas

Ett vinglas gick i kras. Innehållet torkas upp av en trasa och tröjan man har på sig. Splittret hamnar i en tom mjölktetra och förpassas till soporna. Nu är det bara 8 glas kvar på hyllan ovanför diskbänken. Samtliga utom 3 är av udda modell och trion ur samma serie är ovanligt tålig till karaktären, för de har nämligen flest år på nacken och tillhör samma familj som tallrikarna på våningen under. Arabia står det på dem. När samtliga glas är i glashimlen ska de ersättas med nya var det tänkt. Risken är att trion förblir okrossade. Så tåliga är de. Då får man kanske slänga trion okrossade mot slutet... för man kan väl ändå inte vänta ända till absolut sista glaset går sönder? Då kanske man får ha bara 1 glas jättelänge... som alla ska dricka ur! Det tänkte jag inte på när jag bestämde mig för att nya glas skulle införskaffas först när de befintliga gått sönder. Och under tiden har jag vant mig vid att servera var och en med ett "personligt" glas. Det blir ju så... även om tre kan få samma sort. Ganska trevligt har det varit, att ha det så, när man har vant sig. Kanske det bästa vore... att fylla på med fler udda glas och bara fortsätta ha olika glas? För tänk om man blir fler än 8 snart? Eller 5 och ska byta vin mellan förrätt och varmrätt? Det värsta vore naturligtvis att man helt överdrivet snöade in på att ha olika glas, så att det sista man kan tänka sig är att dricka ur ett glas som påminner om någon annans. Nej lagom är lagom när det gäller autism. Bästa strategin är antagligen att redan nu komplettera med 6 likadana glas som inte överensstämmer med de andra 8, bara för att krossa ordningen totalt! Och istället koncentrera sig på innehållet.

Askungen

UPPHITTAT! Står det på affischer häromkring med en bild på en löparsko samt beskrivning och upphittarens telefonnummer. En löparsko. Med tanke på att Stockholm Marathon precis avverkats där tio tusentals fötter trampat omkring i trettio graders hetta, är kanske fyndet inte av det allra ovanligaste slaget. Men innan det är försent, vill jag uppmana löparskons upphittare att titta extra noga inuti skon vari ni kanske finner personen ni söker!

Sista minuten

Vad gott man sover när det regnar. Så pass gott att när man sedan vaknar har man lite bråttom hela tiden för att hinna uträtta alla ärenden som man räknat ut i förväg. Opersonliga "man" i det här fallet är samma som jag, och jag har hunnit med alla punkter även om det gick med en himla sula där ett tag. Tack vare att kön på passmyndigheten var i det närmaste obefintlig "tjänade" jag en massa tid även om jag ändå fortsättningsvis led av sista-minuten-gångstil och andan-i-halsgropen-attityd resten av dagen. Men nu utrustad med ett nytt och giltigt pass i min hand. Kreta - endast flyg - 398 kr. Det konstiga är att man har en tendens att fortsätta skynda sig även om det inte lönar sig eller ens behövs, som att skynda sig att steka kycklingfilén och sedan fort äta upp den... så att man hinner med... vad? Dalaman Turkiet - endast flyg - 498 kr. Expediten på Panasonic hade försovit sig och var helt förstörd och förvirrad eftersom han inte hade fått något kaffe än... jag påpekade att han om någon kunde andas ut och ta det lugnt eftersom han ju faktiskt var på plats och fyllde sin funktion, och att han dessutom kunde unna sig en riktigt god och avkopplande lunch som belöning. Sedan ilade jag själv vidare. Sista minuten. Samos 798 kr. Endast flyg passar bra om man ändå tänker gå sin egen väg när man kommer fram. Ospecificerat boende kan också vara spännande för att se var man hamnar. Sydvästra Turkiet - ospec. m. dusch/wc- 998 kr. För ett antal år sedan nappade jag på ett sista-minuten-erbjudande och reste med ospecificerat boende till Aten. Vi hamnade på ön Egina utanför Aten. En familj på samma resa trodde att de hade bokat rum på hotel Ospec i Aten. De var från Göteborg. Bulgarien - endast flyg - 698 kr. Bulgarien. Jag har aldrig varit i Bulgarien. Och titta flygtiderna är riktigt humana, inte i gryningen som vanligt utan imorgon kl. 17.30, och sedan hem på onsdag kl. 22.00! Då kan man sova hur länge man vill, och vara ute i sista minuten ända tills man har kommit ombord.

Elchock!

Att få elräkningen kan ibland kännas som att pissa på ett kostängsel. Från den ena till den andra räkningen har jag erfarit att priset per kilowattimme kan höjas med en tredjedel av vad det varit innan. Hur kan det komma sig utan att man blivit vidare upplyst i saken dessförrinnan? Jag kan däremot inte erinra mig om att jag har varit med om det omvända. Det vill säga om en överraskande eller tillfällig prissänkning från ett elbolag. Nåväl, det är bara att betala konsumtionen punkt slut. Emellertid så kan man ju kanske genom att förhandla om ett nytt avtal bestämma lite över framtidens elräkningar? Det håller jag på med nu och förvrider verkligen skallen på mig själv genom fördjupandet i kilowattimmarnas värld. Bara ordet "kilowattimmar" ger mig jättemycket jobb varvat med utmattning och tom blick. För en samhällsvetare av min sort måste man börja med att analysera sönder och samman alla begrepp först, och i det här fallet gäller det att reda ut både kilo, watt och timmar samt hur denna trio hänger ihop och varför??? Emellanåt skvalpar det till i hjärnsubstansen men man blir mest bara hungrig och fikasugen faktiskt. Enklast vore förmågan att uppskatta pisset mot kostängslet och samtidigt glädjas åt Fortums ekonomiska framgångar.

Kolonistuga

För att ställa sig i intressekön för en kolonistuga i Tantolunden bör man inte vara över 45 år. Det är direkt åldersdiskriminerande om än ett gott råd från deras hemsida som dessutom informerar om att man helst önskar unga barnfamiljer. Eftersom kötiden är 10-15 år bör man alltså som förälder i en ung barnfamilj börja köa redan i femårsåldern. För den som först i vuxen ålder lär känna kolonikulturen finns inget annat val än att själv bli kolonist i medelåldern. Och i den åldern kan vi vanligtvis själva bestämma vad vi orkar eller vill utan pekpinnar av expertpanel. Vad vi däremot inte orkar eller vill kan vi, och oavsett ålder lämna åt andra, lägga på entreprenad eller på annat vis få hjälp med. Ideologiskt köper jag hellre en trädgård i ett annat sammanhang där det passar just mig, men nu har jag fastnat för läget i Tantolunden, och sväljer därmed föreningens åldersnoja. Att föreningsmedlemmarna inte tror att en 62-åring som köat sedan 47 års ålder kan sköta en trädgård speglar bara bilden av dem själva och deras förmågor. Frågan är om jag verkligen vill ha dessa människor som grannar i framtiden? Eller kan man hoppas på att den här sortens inskränkta föreställningar är av utdöende art? Kanske borde man skicka hela styrelsen på studiebesök till mammas välansade trädgård? Eller till svärföräldrarnas skogsbruk där de fortfarande arbetar fastän båda två passerat 80! Något säger mig att styrelsens mossiga föreställningar skulle må bra av en sådan resa, men jag tvivlar starkt på att dessa kolonister skulle hänga med i de senares tempo. Trots kritiken har jag alltså anmält mitt intresse och köar nu till södra Tantolundens koloniträdgårdsförening (vilket kort namn!). Välkommen dit om 15 år!

Pumptvål

Varför finns det inte tandkräm i förpackningar liknande pumptvål?

...två gånger har jag gjort det nu!

Studenten

Textraden "den ljusnande framtid är vår", kan tolkas som att framtiden i egenskap av "ljusnande" är i snabbt antågande. Dessutom ljusnande i dubbel bemärkelse, om "vår" får stå som metafor för den tid som i regel anses vara den allra mest sprudlande och forcerande av tider med vårflod och dagsljus. Men antagligen är det enklare och mer korrekt att tolka "vår" som pronomen, och att framtiden då tillskrivs den utexaminerade studenten. I vilket fall som helst så har framtiden redan infunnit sig när studenten håller på att sjunga sig hes i studentmössa och examenskostym. För framtiden är nu. Mera nu än "vår" skulle man kunna säga. Att framtiden är nu, och att den för studenten redan har börjat, märks genom det kliv som tagits in i vuxenlivet genom att inte vara gymnasieelev längre, utan student. Etnologen Åke Daun har beskrivit processen utförligare genom Victor Turners teoribygge rit de passage. I en passagerit går en person igenom en ritual som markerar att personen nu lämnar ett stadium för att gå in i nästa; exempelvis barn/vuxenvärld.

Mammas skosamling som antagligen är hur heta och retro som helst, har efter att ha vilat i decennier promenerat in i ett nytt sammanhang. I skimrande pärlemor eller röda utan häl tog stilettklackarna precis studenten. Grattis och lycka till Amanda! Framtiden är DIN & NU.

Solo

Rakt upp en himmel av vitt ljus och himmel.
Rakt ner en damm av fiskelycka för den okräsne och damm.
Till vänster en trearmad bläckfisk och bakom den leder porten.
Till höger svart... fast rakt fram lyser solen.
Tänk att vårt lilla sovrum kan kännas som ett hav utan dig.

Imago

Imago som betyder "bild" på latin, men även "fullt utvecklad insekt" såsom en fjäril, är titeln på en diktsamling jag skrev när jag läste vid engelska institutionen på Stockholms Universitet. Imago kan för mig vara vad som helst som utvecklas i olika faser, förbättras eller finslipas. Här följer inledningen samt avslutande rader ur diktsamlingen.

Imago

From filament of silk
she spins herself a cocoon.
A silent little geisha -
is pleasing.
Noiseless - with mental firmness
outline after outline after outline,
is her poem.
Unfixed identity,
will come to maturity
on the day of Imago.

Out of the Closet

From a split in the safe pupa
a lonely patient butterfly is coming out.
Antennae read the unknown surroundings.
A wavering ballerina reels -
out on a straw.
Boarding, climbing, escalating,
reaching for the top.
Lipstick smeared, rouge and eyeliner - perfect pinion.
Wet wings outspread - drying in the wind.
A caterpillar in drag
is ready to fly.
The first striving is over
in a wing stroke.

Ingenting fungerar

ALLTING GÅR SÖNDER ELLER JÄVLAS IDAG!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Kylskåpet

Det blir omelett till middag... en med många ägg och en skvätt mjölk, kräftstjärtar lök och dill.
Rågbröd ska jag baka med en liter turkisk yoghurt. När ugnen ändå är varm kan jag lika gärna fortsätta baka muffins med rabarber och en sockerkaka, för äggen räcker till... det finns många ägg. Det finns mycket annat också men det får jag slänga bort liksom kylskåpet om det inte går att laga.

Nationaldagen

Vem eller vilka firar nationalstaten? Det krävs en empirisk undersökning för att svara på den frågan. Personligen tycker jag att det är lite som att fira sin egen födelsedag med pompa och ståt men inte andras. Det vilar en infantil etnocentrism över det hela. Däremot säger jag idag, och gärna i förbifarten, grattis till Gustaf, med v eller Gösta, och till alla andra namn i andra almanackor. Namnsdagar hyser en anspråkslöshet som jag uppskattar. De känns öppna och spontana. Så GRATTIS Gustaf!!! för att du har lyckats så bra med projektet i lägenheten, till att du kan spela gitarr och att du är en sådan bra vän. Grattis till det...det tycker jag att just du kan känna dig stolt över. Till Sverige säger jag bara bort med kronan och in med euron!
Själv firar jag att dagen som sådan är ny, historielös och full av kärlek.

Vill ha gem

I en låda
hemma hos mig
ligger tre par solglasögon och en påse vadd som en gäst glömde
plåster öronproppar och en rakhyvel
en skiftnyckel
tre hänglås med nycklar häftstift samt en nyckel till
två fotografier och ett vykort från Santiago de Compostela
mera häftstift och plåster
elefantbajs två trådrullar en knapp och två paket synålar
fem tejprullar och två rullar isolertejp
men inga gem
ett papper, myggstift och en pincett (jaså där var den!)
mera häftstift och lite spik + en tång
ett snöre och två saker som jag inte vet vad det är för någonting
en silverfärgad fjärrkontroll
en snusdosa fyra pennor och solskyddsfaktor 50
den gick ut i juni 2004
tiotalet visitkort och två tandborstar i obruten förpackning
men inga gem.

Amerikabrev

Idag kom ett amerikabrev från A M. Fullspäckat med spännande och färggranna frimärken som uppvisar "longest" "tallest" eller "hottest" bro kaktus eller öken i världen... eller USA. Mest högljuda djur är tydligen blåval och största deltat har Mississippi. Svarta cirklar skvallrar om att brevet skickades 29 maj. Brevet innehåller mängder av tidningsklipp med understrukna rader som är särskilt väsentliga och som därför inte bör missas. Dessutom några bilder. Några lockar till skratt andra till eftertänksamhet medan ett är en hälsning från det förgångna. Det är ett svartvitt gruppfoto från mina föräldrars bröllop 1961, taget hemma hos oss och av A M: s mamma antar jag eftersom hon saknas på bilden. De flesta av personerna på bilden lever inte längre, men de hälsar till mig: de hoppas att jag har det bra. Pärlor och storblommiga klänningar, och i raden längst bak kostymer med smala slipsar. I bakgrunden en uppstoppad uggla! Den har jag aldrig sett förut, den måste ha flugit sin kos när jag föddes. Brevet innehåller också en sorts klippdocka av James Joyce, det går att vika upp detta kort och ställa det upprätt på bordet. Inuti står det: Happy Birthday och texten "Mistakes are the portals of discovery". Ganska kul med tanke på att jag fyller år i februari och inte i juni! Kanske är det så, att om vi gratulerar varandra när vi själva känner för det, och då gärna på helt "fel" dagar...att det är då som vi närmar oss de riktigt lärorika och fruktbara upptäckterna. Både för den gratulerade och den som gratulerar. Sist men inte minst kommer ur brevet en liten drömfångare med budskapet "Follow Your Dreams". Det ska jag göra.

Passenheten

Hade gruvat mig lite inför att köa på passenheten idag såhär i högsäsong. Därför satsade jag på att vara där redan klockan 9 när de öppnade. Emellertid så försov jag mig och var inte där förrän vid 13 när alla andra är där. Men ärendet tog nu bara en timme, och vilket ärende gör inte det? Däremot slogs jag av hur effektivt de arbetade vid kassorna, där man nu för tiden även tar själva passfotot. På fem minuter var ett ärende klart. Så nästa tanke blir vilken enormt lukrativ verksamhet det måste vara att utfärda pass. 400 kronor per pass måste innebära en omsättning på tio tusentals kronor i timmen när tio kassor arbetar samtidigt. Sedan handlade jag lite samt passerade kemtvätten på vägen hem, det tog ungefär lika lång tid men blev bara hälften så dyrt. Märkligt egentligen! Medan dessa saker ska tvättas vikas och strykas av människohänder, och dill, lök och äpplen behöver odlas skördas och transporteras innan försäljning. Uppkommer passen mer automatiskt och lättvindigt. Å andra sidan räcker ett pass i flera år medan lök och äpplen vanligtvis är mindre långlivade.

Pälsänglar, finns dom?

Jag för ett inbördeskrig mot dessa vidriga matvrak. Typ etnisk rensning, på gränsen till folkmord. Ibland nöjer jag mig med att bara städa ordentligt på strategiskt utvalda platser, andra gånger drar jag på med radar så Anticimex skulle blekna i jämförelse. Nu är det emellertid länge sedan jag jag mötte någon inkräktare öga mot öga, bara torrt konstaterat några gånger att någon kalasat på en tröja, och lämnat efter sig ett synbart hål mitt på. Det är alltid mitt på fram eller bakstycket. Hur fasen hittar de dit? Att det är pälsänglar som snaskar och glufsar i sig vet man bara, för de avslöjar sig genom att de proppar i sig så till den milda grad, att de spricker och lämnar pyjamasen efter sig. Så pälsänglar finns!

Fanta

En vän till mig hade aldrig haft ett smeknamn i hela sitt liv. Och jag som har haft mitt under hela mitt liv undrade vad han i sådana fall hade velat heta? Svaret kom utan dröjsmål: Fanta. Det bästa med namn är nästan när man får välja dem själv. Idag heter han Fanta Eniro Rwanda Paradise.

Bloggöga

Nu har bloggöga vaknat lite. Det är samma fenomen som tidigare beskrivits under titeln Blocköga. Det vill säga ett perceptivt seende som vaknar till liv för att sedan ha ett särskilt nyhetsvärde under en period. Emellertid verkar inte bloggöga kunna bli lika besatt som blocköga av det som beskådas. Men det kanske är för tidigt att uttala sig om den saken. Bloggöga är bara en par dagar gammalt ännu. För några vintrar sedan upplyste Leif mig om att lastpallar i trä har ett andrahandsvärde på 60 kronor styck. Det blir ju jättemycket pengar om man samlar in dem som ligger och skräpar här och var, för det gör de, de finns överallt till slut, bara man lär sig att titta efter dem, och det gjorde verkligen jag! Pallöga såg lastpallar var än han gick. Värst var när han mellan Roslagstull och Universitetet, där vid Albano, såg mängder av lastpallar ligga huller om buller i en enda röra. Där på samma grusplan, som är vad som blev kvar av de verkstäder och bilhandlare vilka en gång i tiden höll till där, bodde tillfälligtvis lite människor i risiga husvagnar och bilvrak. De hade kabelöga. För de hittade och brände kabel där vet jag. För att utvinna koppar eller bara för skojs skull, vad vet jag. Jag har aldrig haft kabelöga. Däremot svampöga har jag haft. Från det att föräldrarna lärde mig vad jag skulle titta efter för kännetecken i naturen, till idag när jag under en skogspromenad direkt lokaliserar och finner en trattkantarell. Svampöga är alltid med i skogen, liksom bäröga och julgransöga. En nyans eller färg kan vara ny ibland, även om den säkert funnits i din närhet förut, men du har helt enkelt inte introducerats eller "upptäckt" den, förrän grannen skaffar en bil i just den där färgen. Sedan ser du just den modellen i samma färg överallt utan att anstränga dig. Och det är inte grannen som förföljer dig. Märkvärdigt.

Korken

Det finns en kille som kallas för Korken. Han har en förmåga att ibland bara försvinna mer eller mindre obemärkt, i synnerhet vid festligare tillfällen, för att sedan bara dyka upp igen. Ibland en helt annan dag. Och ingen kan säga var han har varit under tiden, därav namnet Korken. Känner du någon kork?

Tusen jobb

Tänk att jag har sökt hundra jobb i Sverige utan att få komma på en intervju en gång. Självförtroendet borde vara i höjd med fotknölarna men det funkar rätt bra ändå kanske p g a hur jag ser på mig själv. Begreppet "arbetslös" har jag inte riktigt tagit till mig. Det är andra som får definiera mig så. "Arbetssökande" möjligtvis. Det är jag! Jag befinner mig i en omställningsprocess, men arbetslös är jag banne mig inte. Jag har flera projekt igång om än många i tanken, jag skriver, jag sköter ett hem och utför ibland ideella arbetsinsatser. På Manpower möts man som en person, oftast även på Arbetsförmedlingen, dock ej av en hemsk kvarleva med glasögonen på huvudet som "arbetar" på af Tjärhovsplan. Hon sitter mest bara där och skriker ut över det öppna landskapet, saker som bara angår hennes klient eller kund. Alla närvarande, besökare som anställda tvingas höra på henne, och ta intryck. Senast när jag satt där vid en av deras datorer skrek hon: "du måste ha betyg!", åt en person framför henne. Alla hörde, det är jag säker på. Men jag vägrade titta dit. "BETYG!!". "Du har jobbat inom åldringsvård säger du?", lät hon sedan oss andra få veta. Och efter en stund kom: "i Tyskland!". Det var så kränkande att jag var tvungen att gå därifrån, jag kunde inte längre sitta där och snurra på den där blå kulan och lyssna på hur hennes kund behandlades. Ovärdigt. Kanske var det bara jag som tog illa upp, men det räcker faktiskt. Självförtroende tankar man på olika platser. Och det minsta man kan begära är väl att en arbetsförmedling ska kunna vara arenan som fungerar som en påfyllningsstation?

Tango

När jag tog mig över Medborgarplatsen spelades en fantastisk tango på dragspel och trumpet. Jag liksom svävade fram och uträttade mitt uppdrag i svepande rörelser med målmedvetna steg. En sådan lidelse! Musikerna kan ha varit romer... med rötter i sydöstra Europa...en ren spekulation. På vägen hem dansar jag förbi konserten och ur min hand rinner silver och guld ner framför instrumenten. "Tack för dansen", skrek dragspelet och trumpeten höll med.

Före 12 tar jag en joggingtur runt Årstaviken i ett fullkomligt strålande väder med en svag bris. Östgötagatan ner till kajen vilar lugn och behaglig, inte ens Ringvägen bryter det stilla tempot. Runt Årstaviken samsas allsköns båtar med änder och iland längs strandlinjen joggar promenerar eller vilar vi. Kolonistugorna är en prunkande idyll så här års och ett genialiskt inslag i stadsbilden. Över nya järnvägsbron från Tanto mot Årsta blickar jag ner i vattnet, mot solen eller hamnkvarteret mot Liljeholmen som jag själv kallar för Hong Kong, jag spanar efter de bilder som gör att jag känner igen mig, men intresserar mig även för inslag som för mig hittills varit okända. Det kan vara allt ifrån gatukonst, en hög med fimpar eller en fasad som alltid stått just där men aldrig fångat mitt intresse. Man liksom speglar sig i omvärlden och identifierar sig därefter. Idag ler världen mot mig för att jag ser den som underbar. Den är vackert leende välmående och nöjd. Då, när jag joggar där för mig själv känner jag mig också därför vacker välmående och nöjd. Det är ett aktivt val jag har gjort. Medvetet eller omedvetet, eller lite av båda samtidigt kanske. På Årstasidan tillbaka mot Gullmarsplan spelar alla fåglar ikapp för att bevaka sina revir. Jag känner inte igen ett enda fågelläte ur kakafonin, och inte syns de heller, fast det hade kanske inte gjort någon större skillnad. Fågelkvitter borde vara ett skolämne egentligen. Tillbaka på Östgötagatan möts jag av lila påsar. Nu har systembolaget öppnat. Utanför konsum blir jag attackerad av en border collie eller något liknande i ett rött koppel som tycks räcka till Skanstull om hunden vill. Den hoppar upp på mig flera gånger, skäller och nafsar. Jag hajar till men hinner inte alls att bli rädd för ett bett. Ägaren fattar nog inte riktigt vad som sker och behöver tydligen varken be om ursäkt eller konfrontera hunden. Jag förstår hundrädda personer. Bara för att husse eller matte litar på sin hund, kan de ju inte kräva att alla andra ska göra det. Nu var ju den här hunden jag mötte i alla fall kopplad, och även om jag tar upp det här, så väljer jag att fokusera på allt det andra jag möttes av under löprundan. Det gäller "att välja glädje" som Kay Pollack uttrycker det. Och idag väljer jag att fortsätta att identifiera mig med en leende värld snarare än det omvända. För kanske är det ändå så, att man blir det man väljer att fokusera på.

Blocköga

Hej!
Jag heter Blocköga för att jag är besatt av blocket.se
Eller rättare sagt av bilderna där som visar vad folk har i sina hem som de önskar att bli av med. Undrar ibland om de ersätter de gamla sakerna med något ännu värre? Själv sålde jag sängen för två veckor sedan, och som straff fick vi sova på golvet hela den helgen, dessutom köpte sambon snus för alla pengarna. Men nu har vi en ny jättefin säng med taxben fastän jag hellre ville ha storkben, å andra sidan fick jag välja resårbotten, och den gamla sängen hade inga ben alls så det är ju ett rejält lyft mot taket ändå skulle man kunna säga. Fast inte tillnärmelsevis som hur det var förr i tiden. När vi bodde på Ingemarsgatan där takhöjden var cirka 150 meter så hade vi sängen uppe i taket med en stege, där låg man som i ett fågelbo ungefär. Och lurkikade under täcket. Så jag har sovit högt och lågt här och där men nu kan jag inte sova alls eftersom blockögat håller mig vaken. Jag har ingen annons inne nu, för den tog jag bort igår när jag sålde ett litet bord i björk till en trevlig tjej i Huddinge, hon var så trevlig att hon fick två stolar till på köpet. Pengarna gick till snus igen. Det är bra. Då sover båda gott.

Perspektivfönstret

Stirrar ut genom köksfönstret och in genom skyltfönstren på andra sidan gatan. Både resebyråns och kökets fönster är alldeles nyputsade, så det känns som när man provade kontaktlinser för allra första gången; då som nu utspelas ett mindre mirakel framför en, där omvärldens disiga massa plötsligen utrustats med kantlinjer, allt för att inbringa känslan av att ett nytt perspektiv infinner sig. Det är nyttigt med nya perspektiv. Och det är nyttigt att putsa fönster. I synnerhet om man har klena nerver. Man får i båda fallen till exempel frisk luft vilket syresätter hjärnan, särskilt mycket syre får man efter att ha inhalerat lite koncentrerad glasputs ur sprayflaskan vilket är oundvikligt. Dessutom får man fri sikt, allting blir som nytt och uppdaterat efter att perspektivet eller fönstret blivit av med det ingrodda dammet. Just nu ser jag in i resebyrån på andra sidan gatan, den är stängd för dagen men ljusen, de vita liljorna palmerna och halmhatten, glänser och glittrar. De talar om en perfekt värld. Om hur världen skulle kunna se ut. Om alla putsade sina fönster, eller åtminstone dammade av sina gamla föreställningar någon gång.