Anuz

En mycket god vän till mig var basist i dansbandet Venuz. Jag fick inte vara med eftersom jag varken kunde spela instrument eller köra orkesterbuss. Som straff gjorde jag mig lustig över namnet Venuz med z. I egenskap av norrlänning har jag en relativt avdramatiserad bild av dansbandskultur i allmänhet och orkesternamn i synnerhet, men det är ju aldrig för sent att börja dramatisera, så därför skapades i Storlien och någon gång på forntiden orkestern Anuz. Det var en midsommardag när nyutslagna björkar jämförde sig med snötäcket som fortfarande låg kvar. Nyutslagna denna dag var även vi fyra som bildade Anuz, och vi var fulla av en skaparkraft som ville mäta sig med snötäcket Venuz. Ambitionen var att få vara förband till våra vänner och rivaler vilket enbart möttes med ett leende. Vi kunde ju inte ens spela.

Däremot kunde vi klä upp oss och låta fotografera våra alter ego, bilder som blev till affischer vilka annonserade Anuz allra första turné: Wilder Than Necessary Tour! Scenkläderna bestod i stora drag av tre brandgula skjortor från Jägermeister och en bananklänning. Bandmedlemmarna var/är Fanta som har begåvning när det gäller noter och management, han spelar gitarr så att fingrarna blöder på en akustisk sak eller en upphittad elgitarr med förstärkare. Peanuts är autodidakt på väldigt många områden men särskilt självlärd är han på keyboard snowboard och synth. I begynnelsen fick han emellertid bara öva på spikpiano typ, men den övningen har resulterat i att han faktiskt kan blåsa liv och ljud ur det mesta här i världen. Dansbandssångerskan Flora är inte direkt tonsäker, men hon är en konstnärlig talang utan några som helst gränser, för ingen sångerska i världen kan sätta höga C såsom hon, oftast helt apropå när hon själv minst anar det, men alltid till publikens förtjusning eller blotta förskräckelse. Anuz har en uppsättning maraccas, tamburiner och andra ljudkällor men även ett trumset som jag får spela på, eller åtminstone försöker hålla takten med. I likhet med Flora måste jag helt gå på känsla och ösa ur mig vad som för tillfället dyker upp ur mitt innersta väsen eftersom jag inte har en susning om hur man gör när man spelar trummor. Det går aldrig att lära mig heller utan jag måste helt enkelt göra på mitt speciella vis. Jag är mycket stolt över att jag lyckats mosa och slå sönder både trumpinnar och trummor.

Scenkläder jag minns är paljettvästarna i grönt med rosa noter på. Paljetterna som är sydda för hand en och en skapar i rätt ljus en fantastisk visuell effekt, och ingenting i världen kan gnistra ikapp med dessa underbara hantverk från Indonesien. De införskaffades av Flora och Peanuts när Peanuts hade långt hår, (en oväsentlighet jag kommer att tänka på är att jordnötter uttalas peanötter som det står på norska), mer väsentligt är att Floras paljettklänning inte går av för hackor den heller kan jag lova, ett blåmetallic fodral, ett konstverk, ett glittrande bombnedslag de luxe. Under en bejublad konsert i Dalsland körde vi extranumret nakna. En annan stass värd att minnas är en cowboyutstyrsel från HM i vitt och rosa, lite Kikki Danielsson är det över den. Men den munderingen bar inte jag vad jag kan minnas, för jag var upptagen med en solokarriär på annat håll. Alla riktigt bra band har sina osynliga bäst-före-datum-stämplar ingraverade någonstans.

Anuz inspirerades av dansbandskulturen i Sverige, dock inte i samma utsträckning som ABBA har influerat A-teens. Visst har Anuz gjort covers på Blue Hawaii och Rosmari Stråhle, men repertoaren är mycket bredare än så. Vi har gjort Rivers of Babylon bra mycket intressantare än Boney M med en allt annat än smidig övergång till Känner du Lotta min vän i valstakt baktakt och allt möjligt inblandat. Snabbt som ögat växlar Anuz tema eller tempo och förvandlar sig själva från dansband till rena rama rockorkestern med klips från 60-talet eller skenande hårdrock. Dessutom finns det en hel del eget material såsom den innovativa franska speed-visan Á bientôt, eller den slow-fox-eleganta Än en natt, som kanske mer än någon annan hit förknippas med just Anuz. Flora ligger bakom både text och musik till detta geniala stycke. Även om vi skriver texter själva sjunger vi ändå fel hela tiden, och att spela något sånär hyfsat lär vi nog aldrig lyckas med. Ändå hade vi en hel del spelningar när det begav sig.

Vid en spelning på Fejan var det flera ur publiken som förväntade sig att vi kunde spela på riktigt. De blev stumma och en del totalt chockade när vi drog igång. Druvan skötte ljuset den gången bakom en gardin om jag inte minns fel. Mest chockad var nog tjejen som mötte Fanta innan spelningen med både inviter och blänkare om att hon själv var musikalisk och kanske till och med kunde ansluta sig till oss? Givetvis efter en audition men efter spelningen hörde hon aldrig mer av sig. Det här var långt innan TV-serier som Popstar och Idol fast lika bra om inte bättre. Som gage tog Anuz en flaska champagne i logen, varken mer eller mindre. Vid den tidpunkt då Anuz var som mest eftertraktade och bandmedlemmarna stod på toppen av sina karriärer, skickades en kaxig förfrågan till kollegorna i Venuz med frågan: Kan ni tänka er att vara förband till oss under kommande turné? Vi har fortfarande inte fått något svar.

Höst

Ny månad ny årstid nu är det höst. Slut är VM i Japan där Tjorven tog silver i slägga och USA utklassade resten av världens nationer i antalet medaljer. Borta är tvestjärtar och pälsänger liksom morden i Midsomer denna eviga reprisserie, men i likhet med de förstnämnda är de bergis tillbaka redan nästa sommar. Oavsett vad som händer under vintertäcket blir det säkert massmord även nästa år. Massvis med mord på tvestjärtar i postlådor och trädgårdar mitt i idyllen och på personer i det annars så lugna brittiska Midsomer. En del saker består dock oförändrade även under resten av året. Ett exempel är den brandgula hunden utanför och ibland i skyltfönstret till frisersalongen på Folkungagatan. Den är alltid brandgul eller åtminstone aprikos-orange och snarlik Pluto i Ankeborg. Undrar om den är tonad och fönad så eller bara född brandgul? En gång på Bali satt det en rosa höna i ett träd. Den gången var det människohänder som gjort hönan extra fin. Och hon satt där i trädet alldeles rosa och extra fin inför omgivningen, kanske var hon bara trygg där i trädet men ovanligt fin var hon i alla fall.
Hur ska man klä sig egentligen när det är höst och ingen jacka tycks passa? Jag har kastat sju stycken direkt i soporna eftersom reklam och namn inte gärna vill gå till återvinning via myror eller stadsmission. Jag är bra på att kasta saker utan reklam på också, för även favoriten rök; en i dun röd Ralph Lauren som jag enligt min mor ändå "såg ut som en boll i". Jag håller kanske med såhär i efterhand men det gjorde jag definitivt inte medan jackan i fråga var aktuell och användes. Det är ofta så med mig, tvärtemot liksom. Två andra höst/vinterjackor utan reklam åkte med på samma resa för de var kvarlevor som helt enkelt bara hängde där i garderoben utan att de någonsin användes. De fick döden dö liksom många tvestjärtar och Midsomerbor.

Kylan och mörkret är här och jag ska inte klaga, det kunde ju vara som i Grekland skogsbränder och 35 graders värme. Fast å andra sidan... ja jag vet inte riktigt... I mörkret kan man i alla fall tända stearinljus som kontrasterar mot kylan och mörkret som omsluter en såhär års. De hör ihop ljuset och mörkret, de ger varandra liv och för den som väljer att fokusera på ljuset och värmen, kanske också lyckas uppskatta mörkret och kylan runtomkring. Ibland har man inte orken eller verktygen att fokusera på någonting alls! Då väntar jag. Tills det går över. Och när jag väntar vet jag aldrig när det kommer att gå över, eller ens om det kommer att gå över. Den enda fråga som gnager då är just denna: När går det över? För jag vill veta hur lång tid jag behöver vänta i min förtvivlan innan jag återkommer till jorden igen. "Snart" är inget bra svar om det inte vore sant. Ordet snart är för diffust. Det enda jag vet är att förtvivlan KOMMER att gå över. Ljuset och värmen KOMMER tillbaka liksom tvestjärtar och morden i Midsomer.

VM

VM i friidrott är äntligen här. Tidningarna fylls med bilder av Carro och Stefan Holm men sedan inte mycket mer tyvärr. Det skulle vara bra mycket roligare om åtminstone en journalist kunde flytta fokus en aning. Jag väntar med spänning på Carro och Stefans insatser och hoppas naturligtvis på två guld, men spänningen för mig är i högre grad att följa andra mindre vinst-tippade elitidrottare, såna som kan skrälla till och formtoppa just när det gäller för att sedan bli högvilt inom massmedia. Dessutom skulle jag vilja flytta fokus från det blå-gula till det globala som det ju faktiskt handlar om i det här fallet. Skummar man grovt i tidningarna skulle man kunna tro att det är SM eller Finnkampen det handlar om! Nu är det ju faktiskt Världsmästerskap, och då vill jag följa tävlingarna genom ett globalt perspektiv snarare än ur ett enfaldigt svenskt perspektiv, där säkra svenska guldmedaljer tar onödigt stor plats och där alltför mycket annat hamnar i skuggan eller ignoreras helt. Jag vill veta hur värdlandet Japan laddat och satsat inför detta VM? Och vem vågar lyfta fram andra nationers ständiga 4: or för att tippa dessa på medaljpallen denna gång? Jag ser fram emot underbara timmar av spänning, tårar glädje och skratt. Men jag läser gärna vad som rapporteras i utländsk press för att få en mer nyanserad bild av VM som helhet. Och kanske varvar jag Svt med lite Eurosport om jag nu har den kanalen, jag vet inte riktigt?

Döden

När Eva Dahlgren av sitt skivbolag ombads att i kontrast med det helt igenom dystra materialet skriva något mera upplyftande och positivt, gick hon hem och skapade för att sedan återvända med den nya låten som hon kallade för "Döden". På Stadsmuséet har man tidigare under året i utställningen Döden dö ställt sig frågan "Är döden ett tillstånd eller ingenting?". Jag missade utställningen men här kommer ett av flera svar:



Döden är en föreställning, en logisk förklaring av något vi inte vet så mycket om. Förklaringsmodellerna av döden är många och fungerar som en tröst och hopp hos människor. Vi är nyfikna och vill veta vad som finns omkring det vi kallar för livet. Fenomenologer menar att det är omöjligt att ta reda på exakt vad som sker när vi dör och att det utgör själva meningen, att inte veta. Andra övertygas om att vi blir änglar, återföds till nya människor eller att det bara tar tvärslut efter dödens ankomst. Intressant är hur vi lärt oss att hantera döden som sorgearbete. Även här råder skilda uppfattningar mellan personliga och kulturella ideal. På en skala har vi lärt oss varianter av uttryckssätt såsom hur länge vi bör sörja, hur högljutt och vilka färger och symboler som är lämpliga att använda. Alla kan sörja på flera olika sätt men begränsas av olika normer. Alla möjliga känslor kan virvla omkring samtidigt i ett enda kaos hos en människa som sörjer. Känslor av glädje eller lättnad kan stundvis dyka upp i detta kaos, men eftersom dessa vanligtvis inte räknas som uttryck för sorg, uteblir de ofta inför omgivningens blickar. Det är känslor som kontrolleras, hålls kvar inombords för att istället bearbetas i någon sorts förvirring utan att det syns utåt. Är det möjligt att ta tillvara på fler resurser, genom en mångfald av känslouttryck, för att tankar om döden blir lika nyanserad som resten av livet? Kan vi lära oss att använda både "positiva" och "negativa" känslouttryck kring saknad och förtvivlan för att på så vis få fler verktyg att behandla sorg med? För döden, eller vad som sker efter döden har ju skildrats positivt genom paradisbeskrivningar eller belöning med bättre förutsättningar i nästa liv och så vidare. Går det att lära sig att sörja genom att i något större utsträckning koppla känslor till "positiva" associationer? Att i stunder av förtvivlan och saknad samtidigt kunna uttrycka en glädje för att den döde har uppnått ett vackert tillstånd eller ingenting. Där ingenting är något bra.

Minnet

Konstigt nog blir man fortfarande hembjuden till folk ibland. Och såhär års kan det dugga tätt mellan kräftskivor och surströmmingspremiärer. Det verkar som att de flesta har återhämtat sig från semestern utmattningen eller den hotande nervkolapsen. Och då, när folk tydligen har glömt nästan allting, orkar man på nytt gifta sig fylla 40 år eller bara ha kalas igen. Borta är minnet från tidigare kalas och hur inihelvete ont i huvudet man kan få efteråt. Hur man bara låg där som en spillra dagen efter lobotomerad och klar. Ett vrak. Suddigt måste även minnet vara av han som stannade kvar i evigheter och inte tycktes ha något hem, eftersom han lyckas bli bjuden igen året därpå. Jag känner en helnykterist. Hon har uruselt minne även hon för hon har redan hört av sig trots att det inte alls var länge sedan sist.

Pride

Stockholm Pride är över och i en veckas tid har hundratals arrangemang hållits över hela stan med koncentration på Södra Teatern och i Tantolunden. Jag köpte ett rött "åkband" sponsrat av Synsam för att på så vis enkelt och effektivt komma och gå som jag ville. På måndagen fick jag och K en lektion i queerdans där hon förde och jag dansade som följare i salsa och lindy-hop. Det var sannerligen ingen lätt uppgift att på samma gång memorera nya danssteg och dessutom följa K. Även om hon är en skolad dansare från början och därför en mycket bra danspartner, var det svårt att riktigt räkna ut i förväg hur hennes hjärna planerade de olika turerna som jag sedan med lätta steg skulle svepa omkring i och snurra och ha mig, det är ett kroppsspråk som tar lång tid att lära sig. Men långt ifrån omöjligt även om man är en gammal byracka som jag, det är bara att släppa taget om en gammal inlärd princip för att ta till sig en ny, det vill säga sluta styra och börja följa eller tvärtom. Salsa och lindy-hop är hur roligt som helst och jag vill bara ha mera trots att det råder kaos i hjärnan efter två timmar.



På tisdagen gick jag den mest fantastiska visningen jag varit med om i konstsammanhang. Det var Patrik Streorn som guidade oss genom Nationalmuseums permanenta samling. Han kunde på ett engagerande sätt berätta om målningar ur ett icke-konventionellt perspektiv, att se praktiker, ideal och sätt att berätta om dåvarande samtid, samt hur detta efteråt tolkats av konnässörer och historieskrivare som valt att dölja obekväma perspektiv såsom homoerotik, sexualitet eller androgyna ideal. I Nationalmuseums shop kan man för övrigt köpa exakt samma diskborste i plast som på ICA fast åtta gånger dyrare. Det är skillnad på design och funktion antar jag, men en turist från långt härifrån vet kanske inte om att samma diskborste går att finna i en konsumbutik runt hörnet. Mycket god affärsidé med tourist-price.



Kvällen därefter gick jag in i Tantolunden för att lyssna på BWO. De var bra även om det fattades en allra högsta växel tycker jag. Det exploderar inte riktigt trots att musiken håller högt tempo. Vad gammal Alexander Bard har blivit tänker jag... och där står jag nästan lika gammal och klappar händerna! Så förskräckligt det kan bli. Men i och utanför parken är stämningen så varm och behaglig, folk står och går omkring eller sitter med sin pic-nickorg, en kakafoni av röster ett sorl som kan jämföras med den djupaste regnskogens oändliga skrän. Detta är fantastiskt roligt socialt befriande och harmoniskt. Detta är uppslutningen kring Pride oavsett val av artister musik eller resterande utbud.



Torsdag är schlagerkväll och 12 000 personer hejar fram bidrag efter bidrag från förr och nu. Ann-Louise Hansson satte sig på arslet efter "Greven utav Luxemburg" och då blev det alldeles äkta på något vis. Hon reste sig och drog av "C´est la vie" med Towa Carson till publikens vilda jubel. Avslutningsvis framförde årets serbiska schlagervinnare från Helsingfors sitt bidrag i två versioner båda otroligt bra, vilken röst och närvaro den kvinnan har! Det var gåshud och nära till tårar fastän jag inte fattar ett ord av vad texten egentligen handlar om. 10 poäng till Lotta Bromé som kom in på scen när den serbiska artisten påannonserades. Mig lurade hon totalt innan hon började tala... det fula är att de bara hade typ likadana glasögon ungefär... lika som bär med andra ord. Sedan for vi ner till Gamla Stan och dansade hela natten.



Fredag besökte jag hastigt parken under Blacknuss spelning som svängde och gungade rejält av disco och soul, sedan gick jag hem igen till O som somnade till en Bergmanfilm, jag tittade klart och sov gott.



Paraden på lördagen drog ut en halv miljon människor på gatorna. Tjocka sjok av människor gungade liksom omkring i sommarhettan till takterna av inspirerande rytmer blandat med slogans, visselpipor och applåder. Homo- bi- trans- och queerpersoner i all sin ära, men faktum är att alla som var med oavsett identitet kämpar för alla människors rätt till lika värde. Budskapet är enkelt. ALLA i kommande generationer ska ha rätt till att själva kunna definiera sin identitet utan omgivningens negativa sanktioner. I en bättre värld kommer ALL kärlek att ha ett högt värde. I en sådan värld där alla vågar visa kärlek, både ge och ta emot, vem blir hotfull då?

Kvällen avrundas för min del med Bananaramas spelning i Tantolunden, två superfräscha 80-talssystrar (den tredje dog har jag för mig?) som fortfarande låter och rör sig exakt likadant som för 20 år sedan. En medryckande hitkavalkad sköljer över oss med enkla rättframma låtar utan krusiduller. Precis så känner jag mig då. Så vill jag alltid känna mig. Att alla ska känna sig.

Rötmånad

Den fuktiga värmen får oinbjudna alkoholiserade bananflugor att dyka upp från ingenstans. Onyktra svävar de i hopp om att kunna landa på det som tagits i sikte utan att störta eller bli ihjälslagna. Död och förruttnelse hägrar snart överallt. Den till synes saftigaste gula och kompakta citron visar sig vara brun inuti. Härsknar och surnar gör allting utom humöret som angrips sist av allt om det har fått solbada i glädjekällan på sistone. Annars kan det vara kört. Det mesta kan förvandlas till en sur korv när man minst anar det. Då är det bäst att tveklöst kasta bort rötan. Ut med allting bara! Då känns det genast bättre.

Om man har glömt var glädjekällan ligger kan man alltid försöka med att blunda och säga: "vilken röta jag har idag!"