Pride

Stockholm Pride är över och i en veckas tid har hundratals arrangemang hållits över hela stan med koncentration på Södra Teatern och i Tantolunden. Jag köpte ett rött "åkband" sponsrat av Synsam för att på så vis enkelt och effektivt komma och gå som jag ville. På måndagen fick jag och K en lektion i queerdans där hon förde och jag dansade som följare i salsa och lindy-hop. Det var sannerligen ingen lätt uppgift att på samma gång memorera nya danssteg och dessutom följa K. Även om hon är en skolad dansare från början och därför en mycket bra danspartner, var det svårt att riktigt räkna ut i förväg hur hennes hjärna planerade de olika turerna som jag sedan med lätta steg skulle svepa omkring i och snurra och ha mig, det är ett kroppsspråk som tar lång tid att lära sig. Men långt ifrån omöjligt även om man är en gammal byracka som jag, det är bara att släppa taget om en gammal inlärd princip för att ta till sig en ny, det vill säga sluta styra och börja följa eller tvärtom. Salsa och lindy-hop är hur roligt som helst och jag vill bara ha mera trots att det råder kaos i hjärnan efter två timmar.



På tisdagen gick jag den mest fantastiska visningen jag varit med om i konstsammanhang. Det var Patrik Streorn som guidade oss genom Nationalmuseums permanenta samling. Han kunde på ett engagerande sätt berätta om målningar ur ett icke-konventionellt perspektiv, att se praktiker, ideal och sätt att berätta om dåvarande samtid, samt hur detta efteråt tolkats av konnässörer och historieskrivare som valt att dölja obekväma perspektiv såsom homoerotik, sexualitet eller androgyna ideal. I Nationalmuseums shop kan man för övrigt köpa exakt samma diskborste i plast som på ICA fast åtta gånger dyrare. Det är skillnad på design och funktion antar jag, men en turist från långt härifrån vet kanske inte om att samma diskborste går att finna i en konsumbutik runt hörnet. Mycket god affärsidé med tourist-price.



Kvällen därefter gick jag in i Tantolunden för att lyssna på BWO. De var bra även om det fattades en allra högsta växel tycker jag. Det exploderar inte riktigt trots att musiken håller högt tempo. Vad gammal Alexander Bard har blivit tänker jag... och där står jag nästan lika gammal och klappar händerna! Så förskräckligt det kan bli. Men i och utanför parken är stämningen så varm och behaglig, folk står och går omkring eller sitter med sin pic-nickorg, en kakafoni av röster ett sorl som kan jämföras med den djupaste regnskogens oändliga skrän. Detta är fantastiskt roligt socialt befriande och harmoniskt. Detta är uppslutningen kring Pride oavsett val av artister musik eller resterande utbud.



Torsdag är schlagerkväll och 12 000 personer hejar fram bidrag efter bidrag från förr och nu. Ann-Louise Hansson satte sig på arslet efter "Greven utav Luxemburg" och då blev det alldeles äkta på något vis. Hon reste sig och drog av "C´est la vie" med Towa Carson till publikens vilda jubel. Avslutningsvis framförde årets serbiska schlagervinnare från Helsingfors sitt bidrag i två versioner båda otroligt bra, vilken röst och närvaro den kvinnan har! Det var gåshud och nära till tårar fastän jag inte fattar ett ord av vad texten egentligen handlar om. 10 poäng till Lotta Bromé som kom in på scen när den serbiska artisten påannonserades. Mig lurade hon totalt innan hon började tala... det fula är att de bara hade typ likadana glasögon ungefär... lika som bär med andra ord. Sedan for vi ner till Gamla Stan och dansade hela natten.



Fredag besökte jag hastigt parken under Blacknuss spelning som svängde och gungade rejält av disco och soul, sedan gick jag hem igen till O som somnade till en Bergmanfilm, jag tittade klart och sov gott.



Paraden på lördagen drog ut en halv miljon människor på gatorna. Tjocka sjok av människor gungade liksom omkring i sommarhettan till takterna av inspirerande rytmer blandat med slogans, visselpipor och applåder. Homo- bi- trans- och queerpersoner i all sin ära, men faktum är att alla som var med oavsett identitet kämpar för alla människors rätt till lika värde. Budskapet är enkelt. ALLA i kommande generationer ska ha rätt till att själva kunna definiera sin identitet utan omgivningens negativa sanktioner. I en bättre värld kommer ALL kärlek att ha ett högt värde. I en sådan värld där alla vågar visa kärlek, både ge och ta emot, vem blir hotfull då?

Kvällen avrundas för min del med Bananaramas spelning i Tantolunden, två superfräscha 80-talssystrar (den tredje dog har jag för mig?) som fortfarande låter och rör sig exakt likadant som för 20 år sedan. En medryckande hitkavalkad sköljer över oss med enkla rättframma låtar utan krusiduller. Precis så känner jag mig då. Så vill jag alltid känna mig. Att alla ska känna sig.