Stadstrafik

Från hotellet i Delhi till metrostationen är det tre kvarter. Det märkliga med tunnelbanor oavsett system eller byggnadsår är att de sinsemellan är förhållandevis lika i karaktären. Innanför spärrarna råder en universell transitzon vars arena är likartad över hela världen. Oavsett hur människor ser ut eller hur de gör olika aktiviteter utanför spärrarna så är tunnelbanevagnar och människorna i dem likadana över hela världen. Mest slående likheten är faktiskt att man här inte talar med varandra i onödan även om möjligheterna ges och naturligtvis också tas ibland. I denna zon reser man tillsammans i tysthet. Jag menar inte att människor här inte kommunicerar för det gör vi, men på ett särskilt sätt som skiljer sig från livet utanför spärrarna. Och sättet att vara på tunnelbanan är enligt min uppfattning nästan överensstämmande i vilken stad man än kommer till. På bussen däremot kan sätten att vara skilja sig markant från en kontinent till en annan.

Jag tycker mycket om att åka tunnelbana och närma mig en stad genom dess metrosystem. Delhi är inget undantag och har ett relativt nytt, fantastiskt bra och billigt nätverk som är under utbyggnad. På väg till metrostationen från hotellet passerar man bussresearrangören Panicker's Travel, med sitt namn på tiotalet bussar utanför huvudkvarteret. Panikresor. Metron går på den här sidan city på en akvedukt i luften och under den leder enkelriktade trafikleder åt båda hållen. Cykelrickshaws trängs med taxibilar, alla sorters bussar motorcyklar och mopeder överbelastade med folk. Vanliga bilar är Skoda och Toyota. Dessa tillsammans med lastbilar och andra transportfordon presterar en öronbedövande kakafoni av tutande buller och oväsen. En ringlande orm åt varsitt håll transporterar folk och saker till olika platser av olika skäl och anledningar. En helikopterliknande taxifarkost på tre hjul med mopedstyre och plats för två går under namnet autorickshaw, alla är gula och gröna och älskar att tuta, man kan nästan tro att tutan hakat upp sig på en del eller att de endast går att köra när signalhornet är igång. Bakpå lastbilar står ju dessutom oftast texten "Tuta gärna", en text som de flesta förare verkar ha tagit till sig. Cyklar i detta larm ter sig som ljudlöst framåtskridande ting även om ringklockorna används oerhört flitigt för det kan man se. Annat iögonfallande som syns men inte hörs är indiska män som drar sig i skrevet som för att förvissa sig om att allting fortfarande är kvar, denna sociala kod eller kliande utspelar sig överallt. Kvinnor i sina otroligt vackra och färggranna saris fullkomligt bländar allt annat runtomkring. Men mest av allt från denna plats vill jag minnas alla varma leenden. Ett av dessa leenden överröstar hela stadens sammanlagda trafik.