Randigt smör

Jag hade aldrig varit på Österlen och detta böljande land ville jag bara stoppa ner i fickan för att ta med hem. Takeawaykulturen är gränslös. Förutom husen bland kullarna och havet på sidan om var det raden av vindkraftverk som gjorde gräset grönare på andra sidan. Jag vill ha ett vindkraftverk. Dessa vevande minareter är en imponerande syn när de sjunger ut sina miljövänliga melodier. Att vilja förlänga en upplevelse eller återskapa något på hemmaplan får mig att tänka på en episod när jag var barn. Hos Sussi fick man limpsmörgåsar med randigt smör på vilket var något i hästväg. Det var liksom ränderna i smöret som var gott. Förgäves försökte jag återskapa randigt smör hemma genom en vågtandad kniv men det blev aldrig riktigt samma sak. Ränderna hos Sussi krävde att just deras kniv användes, i deras smör och i deras kök. Känslan av randigt smör ville jag kunna plocka fram fast på en annan plats. Som en trollkarl. Kanske är det med vindkraftverk som med randigt smör, att var sak har sin plats och att det kan få räcka så, som ett gott minne att längta efter.