Kulturkrock

Ombord på en Boeing mot Delhi upplever man sig som att smälta in i omgivningen på något vis. Fånigt nog bär jag omedvetet samma ljusblå färg på kläderna som Finnairs kabinpersonal. Denna tillfällighet skulle i praktiken kunna innebära att jag utan vidare hade kunnat fråga te? te? te? till höger och vänster i gången på väg ner mot toaletten, men jag låter mina medpassagerare vara ifred, och jag i min tur blir inte tillkallad för påtår eller så. Om jag lämnas ifred infinner sig även känslan om att jag "smälter in" alternativt inte sticker ut. Rättare uttryckt vore kanske att man inte ens reflekterar över denna självklarhet då man verkligen smälter in. Man liksom bara är utan att man märker det. Efter sex timmars prasslande med matbrickors innehåll, hörlurar och film samt lite sömn med gamnacke och dregelsträng från mun till tröja ska vi landa. Jag har missat den där varma blöta handduken som delades ut och kisar fortfarande när vi tar i marken. Ett ufo har landat och ur detta kliver alltså jag ur. Det första som bemöter en är den tropiska nattvärmen fuktig och behaglig... och som jag har längtat efter denna ombonade sfär, sedan doften av kackerlacksmedel som håller ytor fria från oönskade snyltgäster och sedan värmen igen blandat med avgaser och röster med andra tonfall än det egna.

Vi blir hämtade i en bullig vit Ambassador av en chaufför som senare i veckan kommer att köra min sambo till och från samarbetspartners medan jag tar mig an tilldelade uppgifter och andra äventyr. Kvällar och nätter spenderar vi tillsammans liksom den första dagen då vi ska på sightseeingtur med chauffören och en inhyrd guide. Allt är på förhand inplanerat och vi har inget att säga till om. På så vis ser vi Delhi såsom Delhi själv önskar visa upp sig som. Det blir självfallet både ett besök i den största moskén i Old Delhi och politiskt korrekt därefter ett hindutempel, guiden som är mycket framåt talar snabbt och berättar på en engelska man knappt begriper innan man vant sig. Eftersom guiden redan anar detta frågar han om vi förstår vad han säger? "Yes", svarar jag artigt och blir testad genom uppmaningen att repetera det guiden nyligen sagt. Det kan jag inte. Varför kan han inte bara låta saken bero? tänker jag och slingrar mig genom att be honom tala lite långsammare bara, också babblar jag själv på lite om vad jag redan vet om hinduiska gudar. Sedan far vi en sväng runt ett fläskigt presidentpalats och en park med ett krigsmonument innan lunch, en matt-affär hinner vi med och naturligtvis Gandhimuséet, hemmet där landsfadern verkade och så tragiskt avslutade sitt liv. Det enda vi själva bestämde var när vi mellan templen smet iväg för att på egen hand köpa vatten, då blev guiden jättenervös och sprang efter för att bevaka varje steg vi tog. Min frihet ställdes mot deras gästfrihet som går ut på att jag inte ska behöva göra någonting själv, bara bli omhändertagen. Denna omtanke är både på gott och ont och innebär grunden till att en kulturkrock kan ta plats. Genom att jag betraktas som anomali eller annorlunda redan från början blir mitt handlande accepterat med en ödmjukhet från deras sida. Som miffo tillåts man göra miffosaker som att rusa iväg efter vatten istället för att hoppa in i bilen och be om det, att andra dagar vägra skjuts för att i stället power-gå i stekande förmiddagssol fastän ingen annan gör det och så vidare. Kor som går kors och tvärs över gatorna mumsandes på avfallshögar här och var är inget märkligt för dem som bor här vilket det är för mig, för dem är det antagligen jag som är det märkliga inslaget i gatubilden, åtminstone när jag sick-sackar mig fram genom stan med en karta i ena näven och en vattenflaska i den andra, och tycker mig "smälta in" efter bara en dag.