Tusen jobb

Tänk att jag har sökt hundra jobb i Sverige utan att få komma på en intervju en gång. Självförtroendet borde vara i höjd med fotknölarna men det funkar rätt bra ändå kanske p g a hur jag ser på mig själv. Begreppet "arbetslös" har jag inte riktigt tagit till mig. Det är andra som får definiera mig så. "Arbetssökande" möjligtvis. Det är jag! Jag befinner mig i en omställningsprocess, men arbetslös är jag banne mig inte. Jag har flera projekt igång om än många i tanken, jag skriver, jag sköter ett hem och utför ibland ideella arbetsinsatser. På Manpower möts man som en person, oftast även på Arbetsförmedlingen, dock ej av en hemsk kvarleva med glasögonen på huvudet som "arbetar" på af Tjärhovsplan. Hon sitter mest bara där och skriker ut över det öppna landskapet, saker som bara angår hennes klient eller kund. Alla närvarande, besökare som anställda tvingas höra på henne, och ta intryck. Senast när jag satt där vid en av deras datorer skrek hon: "du måste ha betyg!", åt en person framför henne. Alla hörde, det är jag säker på. Men jag vägrade titta dit. "BETYG!!". "Du har jobbat inom åldringsvård säger du?", lät hon sedan oss andra få veta. Och efter en stund kom: "i Tyskland!". Det var så kränkande att jag var tvungen att gå därifrån, jag kunde inte längre sitta där och snurra på den där blå kulan och lyssna på hur hennes kund behandlades. Ovärdigt. Kanske var det bara jag som tog illa upp, men det räcker faktiskt. Självförtroende tankar man på olika platser. Och det minsta man kan begära är väl att en arbetsförmedling ska kunna vara arenan som fungerar som en påfyllningsstation?