Kolonistuga

För att ställa sig i intressekön för en kolonistuga i Tantolunden bör man inte vara över 45 år. Det är direkt åldersdiskriminerande om än ett gott råd från deras hemsida som dessutom informerar om att man helst önskar unga barnfamiljer. Eftersom kötiden är 10-15 år bör man alltså som förälder i en ung barnfamilj börja köa redan i femårsåldern. För den som först i vuxen ålder lär känna kolonikulturen finns inget annat val än att själv bli kolonist i medelåldern. Och i den åldern kan vi vanligtvis själva bestämma vad vi orkar eller vill utan pekpinnar av expertpanel. Vad vi däremot inte orkar eller vill kan vi, och oavsett ålder lämna åt andra, lägga på entreprenad eller på annat vis få hjälp med. Ideologiskt köper jag hellre en trädgård i ett annat sammanhang där det passar just mig, men nu har jag fastnat för läget i Tantolunden, och sväljer därmed föreningens åldersnoja. Att föreningsmedlemmarna inte tror att en 62-åring som köat sedan 47 års ålder kan sköta en trädgård speglar bara bilden av dem själva och deras förmågor. Frågan är om jag verkligen vill ha dessa människor som grannar i framtiden? Eller kan man hoppas på att den här sortens inskränkta föreställningar är av utdöende art? Kanske borde man skicka hela styrelsen på studiebesök till mammas välansade trädgård? Eller till svärföräldrarnas skogsbruk där de fortfarande arbetar fastän båda två passerat 80! Något säger mig att styrelsens mossiga föreställningar skulle må bra av en sådan resa, men jag tvivlar starkt på att dessa kolonister skulle hänga med i de senares tempo. Trots kritiken har jag alltså anmält mitt intresse och köar nu till södra Tantolundens koloniträdgårdsförening (vilket kort namn!). Välkommen dit om 15 år!