Före 12 tar jag en joggingtur runt Årstaviken i ett fullkomligt strålande väder med en svag bris. Östgötagatan ner till kajen vilar lugn och behaglig, inte ens Ringvägen bryter det stilla tempot. Runt Årstaviken samsas allsköns båtar med änder och iland längs strandlinjen joggar promenerar eller vilar vi. Kolonistugorna är en prunkande idyll så här års och ett genialiskt inslag i stadsbilden. Över nya järnvägsbron från Tanto mot Årsta blickar jag ner i vattnet, mot solen eller hamnkvarteret mot Liljeholmen som jag själv kallar för Hong Kong, jag spanar efter de bilder som gör att jag känner igen mig, men intresserar mig även för inslag som för mig hittills varit okända. Det kan vara allt ifrån gatukonst, en hög med fimpar eller en fasad som alltid stått just där men aldrig fångat mitt intresse. Man liksom speglar sig i omvärlden och identifierar sig därefter. Idag ler världen mot mig för att jag ser den som underbar. Den är vackert leende välmående och nöjd. Då, när jag joggar där för mig själv känner jag mig också därför vacker välmående och nöjd. Det är ett aktivt val jag har gjort. Medvetet eller omedvetet, eller lite av båda samtidigt kanske. På Årstasidan tillbaka mot Gullmarsplan spelar alla fåglar ikapp för att bevaka sina revir. Jag känner inte igen ett enda fågelläte ur kakafonin, och inte syns de heller, fast det hade kanske inte gjort någon större skillnad. Fågelkvitter borde vara ett skolämne egentligen. Tillbaka på Östgötagatan möts jag av lila påsar. Nu har systembolaget öppnat. Utanför konsum blir jag attackerad av en border collie eller något liknande i ett rött koppel som tycks räcka till Skanstull om hunden vill. Den hoppar upp på mig flera gånger, skäller och nafsar. Jag hajar till men hinner inte alls att bli rädd för ett bett. Ägaren fattar nog inte riktigt vad som sker och behöver tydligen varken be om ursäkt eller konfrontera hunden. Jag förstår hundrädda personer. Bara för att husse eller matte litar på sin hund, kan de ju inte kräva att alla andra ska göra det. Nu var ju den här hunden jag mötte i alla fall kopplad, och även om jag tar upp det här, så väljer jag att fokusera på allt det andra jag möttes av under löprundan. Det gäller "att välja glädje" som Kay Pollack uttrycker det. Och idag väljer jag att fortsätta att identifiera mig med en leende värld snarare än det omvända. För kanske är det ändå så, att man blir det man väljer att fokusera på.