Indiska ambassaden

På årets längsta dag går jag till indiska ambassaden på Adolf Fredriks kyrkogata. I Thor Modéens trappor på vägen ner till slussen där det oftast luktar illa ligger idag en tät doft av smultron. Vart kan det komma från? Ut ur Gamla stan går jag Drottningatan mot Kungsgatan medan alla andra som vanligt går i motsatt riktning och ska till Gamla stan. Det är bara jag på ambassaden förutom personalen så ärendet att lämna visumhandlingar går blixtfort. I ansökan om visum till Indien ska man uppge "Civil Status", alltså vilken status ens civila identitet har. Man får välja mellan kategorierna "Married or single". En stilla fråga bara? Hamnar högen av singlar sedan i ett äktenskapslotteri eller matchas de mot andra singlar? Är man sambo räknas man inte alls! Efter det ska man fylla i "Name of father/husband". Jag skriver död eftersom min pappa är död och att jag inte kallar min sambo för make. Sedan fyller man i "Name of mother", dock inte snedstreck wife. En eventuell hustru är alltså oväsentlig information i det här sammanhanget. Jaha där ser man! tänker jag i min lilla värld. Jag lägger ingen värdering i logiken bakom den världsbild utifrån vilken ansökningsformuläret är sprunget. Emellertid ter den logiken sig märklig och smått kränkande om den tolkas med min egen logik som mall. I mina ögon tenderar olika personer här att få olika värde i en hierarki av manligt/kvinnligt och beroende på civilstatus, där en gift man det vill säga en make värderas högst. Vilken information fyller man i på svenska ambassaden i Indien tro? Den informationen blir kanske en alldeles egen blogg senare. När jag lämnar ambassaden går jag samma drottningata tillbaka mot Gamla stan, men nu har havet av människor vänt för att återigen strömma rakt mot mig. Har Gamla stan stängt tänker jag? Eller vansinneskör någon bilist på Västerlånggatan igen fast åt andra hållet? Två damer med likadana höbalar till hår skriver lugnt varsitt vykort på en bänk jag passerar. De är de enda varelserna jag kan se som sitter ned, för resten möter jag. Lika bra att träna lite och vänja sig kanske om det nu ändå är till Indien man ska, för där skulle man väl i jämförelse beskriva Drottningatan som en ganska stendöd plats. Jag gillar trängsel och människor trots allt. Och på Västerlånggatan kan man köpa minnen och souvenirer i form av pippidockor eller glas och brickor med älgar på, målat porslin i bisarra utföranden blandat med idel gosedjur och andra djur i glas och porslin. En såndär klappkeps skulle man ha, tänker jag, och dra i hakremmen så att händerna på huvudet applåderar, eller en vikingahjälm i plast... när man far till Indien. Genom Slussen går jag långsamt även om det inte är några folkmassor som bromsar farten direkt. Här är det knappt någon alls som glor efter saker trots att man på denna plats alltid finner nya ting utspridda lite varstans. I Slussen finns det fullt med minnen alldeles gratis om än second hand. Katarinavägen upp tar jag förbi lådan uppsatt av en av stans gatukonstnärer med "Gratis mat åt hemlösa". Men jag orkar inte titta i lådan för nu är blodsockret på väg ner i knäskålarna på allvar och jag vill hem fort, där finns det bananer och lök och kanske något mer. Så kommer smultrondoften igen! Fantastisk och precis som smultron. Jag stannar. En buske intill är sprängfylld av vita blommor som jag bara måste titta närmare på. Ja här är det! Den här busken kommer doften från och jag känner den nu. Undrar vad det kan vara? Som dämpar hunger så, och som så fullkomligt kan få en på andra tankar. Såhär doftar nog människorna i Indien.